Bokrecension: Jaktsäsong av Mats Strandberg

Jaktsäsong
Mats Strandberg, Sverige

Magnus Malmgren har en TV-site och är kär i sin kompis Sebastian. Sebastian är kär i en Persbrandt-look-a-like som är gift med en kvinna men garderobvänstrar med Sebastian. Melinda Foghagen är bästa kompis (Foghagen - Fag-Hagen, get it?) och arbetskamrat med Magnus och kär i deras tredje kollega Andreas. Han är också bög (eller?) så istället ligger hon med sin granne Chrippa. De bråkar, hänger på Torget, shoppar, går på Lino, fikar, hänger på Torget, dejtar, ser på TV, analyserar allting öppet och slutet, drar paralleller till Buffy och Carrie Bradshaw och hänger lite mera på Torget.

Jag skulle så gärna bara tycka om den här boken ohämmat – Mats Strandberg har länge varit en av mina favoritkrönikörer, jag har hängt med i hans blogg ett tag och på sätt fått lite inblick i tillverkandet av boken och jag gillar idén med att bögar skriver annat om bögar än bara om problemet att komma ut – men jag tycker tyvärr inte ohämmat mycket om den.
Då skulle det vara skönt att bara kunna få avsky den – behöver vi verkligen mer sådan här klassisk, ytlig och förutsägbar chic-lit (fast med bögar) och har inte Mr Strandberg ägnat lite för mycket utrymme i sin blogg på senare tid till att rabbla kända författarkollegor och ropa efter kärlek i talkbacken så det räcker – men nä...jag kan inte avsky boken heller. Däremot lämnar den mig med en massa frågor…

En är tillexempel hur en bok som är fylld med sådana extremt klyschiga karaktärer kan innehålla en person som jag känner igen mig i mer än i någon litterär figur jag läst om tidigare? Är JAG kanske klyschigast av alla?

Det ska sägas med en gång att Strandberg har hyfsad koll på sina huvudpersoner. De må vara grymt självupptagna och halvalkoholiserade. De må ibland kännas som om de fått en persons (författarens?) egenskaper uppdelat på fyra personer. De må ha orimligt mycket pengar med tanke på sin arbetsinsats och de bör vara de enda människor i världen som är intresserade av/jobbar med TV men som år 2005 inte laddar ned de program de skriver om utan istället zappar mellan två och bandar ett tredje på VHS! Men de känns ändå som om de skulle kunna figurera i Stockholms bögvärld och mycket känns självupplevt. Bokens Magnus har jag själv så mycket gemensamma karaktärsdrag och grubblerier med att jag inte ens kan lista det här utan att det känns för personligt!

Nä, problemet ligger i karaktärerna runt omkring dem…
De som kan heta namn som känns så uppenbart påhittade som Charlene Toscana eller Joshua Wijk, och de som är så endimensionella att man misstänker att de inte skulle synas i profil om de vred på sig. För visst, som bög är jag absolut medveten om att det finns sanning bakom många av klyschorna och folk ibland är ytligare än vad någon nånsin trodde var möjligt – men för historien här blir det så uppenbart och så platt när "barrikad/RFSL-bögen" inte (som normala människor) försöker göra ett bra första—dejten-intryck utan bombar stackars Magnus med slagord och hånar honom för att han inte går i Prideparaden (givetvis är Magnus motsatta argument lika extremt platta just vid detta tillfället…i mötet med klichéerna finns tyvärr bara utrymme för svart och vitt) och "fjollan" säger såklart "Gala!" i varje mening utan perception på att Magnus verkar hata det hur tydligt som helst. I stort sett är alla bögar som inte uppträder som en del av Stockholms heterosexuella inne-elit (bra jobb, pengar, drinkar och drömmar om tvåsamhet) oväntat karaktyrartade för att vara påhittade av en bög. Å andra sidan sitter jag väl inne med samma fördomar själv om jag rannsakar mig, uppfostrad" av heteron som jag är, så jag köper det (lite väl lätt kanske) rakt av.

En annan fråga är varför Mats Strandberg skrivit den här boken - för det är inte helt lätt att förstå när man läser den. Vill han berätta en historia om hur det verkligen är att vara bög i Stockholm? Vill han underhålla bara för en stund, lite som när man ser ett avsnitt av en TV-serie? Vill ha få fram sina åsikter lite som i sina krönikor? Eller vill han bara se om han kan ge ut en bok som folk köper för att kunna kalla sig författare? Alla tre alternativen ovan fungerar för mig – men hade jag vetat vilket så hade jag kanske bedömt boken lite annorlunda. Nu känns det som den är lite av alltihopa…
Visst berättar den om böglivets klubbhäng och Sex and the City fascination…det delar bokens huvudpersoner även med undertecknad…men är det verkligen rimligt att de aldrig lämnar det…någonsin? Den underhåller absolut och charmar definitivt…även om det kan bli som med en hel burk Hägen-Daaz Jordgubb/Champagne att man överdoserar och blir jäkligt mätt om man tar hela på en gång. Och visst kommer det fram skoj saker som känns som om de kunde ha hamnat i krönikor (tillexempel om varför svenska tv-kanaler aldrig kan göra sitcoms) och den surrealistiska delen där huvudpersonerna går på QX-galan och ser Mats Strandberg vinna pris för "Årets Bok" – bara för att sedan kommentera hans lilla kuk, att han är kass i sängen och har dålig hållning – känns väldigt "Visst är jag inte så dålig? Älska mig!" precis som bloggen gör ibland.
Men det han den här gången nog lyckas bäst med - förutom det fantastiska omslaget...klart snyggaste boken i min bokhylla...bokens Sebastian skulle vara nöjd - är att helt enkelt vara någon som skrivit gammal hederlig tantsnusk (eller "chic-lit" som det heter på 2000-talet) för bögar för första gången i Sverige. Förutsägbart och ytligt, men underhållande och sexigt. Fast Sidney Sheldon hade alltid minst en grafisk sexscen på flera sidor innan (typ) kapitel fyra och här bökar heterokillen mest runt som "ett svin på jakt efter tryffel" mellan Melindas ben and that’s it.

Lite mera SEX in the bloody City nästa gång om jag får be!!

När jag före utgivningen läste recensionen på boken i tidningen QX så tyckte jag det var helt sjukt att recensenten öppet berättade att hon höjde betyget bara för att det handlade om bögar. Har vi inte större krav vi homosexuella?
Tänkte jag då... Nu gör jag nämligen samma sak.
För hade Magnus och Joshua i den här boken varit kvinnor och relationerna heterosexuella – då hade boken varit outhärdlig och fullkomligt meningslös. Nu hittar jag istället flera saker jag känner igen mig själv i och jag flinar ett par gånger. Jag charmas och när jag tycker som mest om den så tänker jag att "Va fan. Ibland är det skönt att veta att det slutar lyckligt. Skitsamma om det är förutsägbart. Skitsamma om språket är simpelt. Melinda är ju rolig! Och Magnus är ju som jag...och jag kanske också kan hitta en Sebastian? Eller leva på att skriva om TV." Typ så.

Om Strandberg bara utökar sitt bildspråk något (att jämföra saker med bajskorvar är liksom småkul första gången, jobbigt andra och tredje blir man bara lack), gör sina karaktärer lite mera komplexa och (snälla, snälla) vågar ta ut svängarna lite mera i intrigen så vi inte vet hur det ska sluta redan efter första kapitlet – ja då kan han nog bli en riktigt hygglig underhållningsförfattare för oss bögar så småningom.

Jag kommer definitivt läsa nästa bok också – om inte bara för att jag vill ha svar på en av bokens viktigaste frågor: Vad skulle du helst göra? Äta en hundbajskorv eller hålla en clown i handen i ett år?

Betyg: 5 perfekta Dry Martinis av 10
Foton: Peter Knutsson

Allvarligt - jag ä l s k a r den där sista frågan! Enda gången i boken jag verkligen skrattade rakt ut högt (men en gång är väl ganska mycket för en bok ändå). Det är SÅ mycket den bloggande Strandberg som jag gillar i den frågan…och det är samtidigt fanimej inget lätt val.

.