Filmrecension: Pirates of the Caribbean: Död Mans Kista

Pirates of the Caribbean: Död Mans Kista
Gore Verbinski, USA

I första filmen trodde vi allt slutade lyckligt och att Will och Elizabeth fick varandra... Men det visar sig att det inte riktigt var så lätt. Båda blir fängslade på sin bröllopsdag av företrädare för Ostindiska Kompaniet, och för att få bli fria måste Will ge sig av för att hitta Jack Sparrow och föra med sig kaptenens kompass tillbaka. Samtidigt har Jack egna problem. Han visar sig stå i skuld till den ökände piraten Davy Jones (kaptenen på Den Flygande Holländaren, vars havsdjurslika besättning är bundna till sin kapten i hundra år och består bland annat av Wills far Bootstrap Turner) och för att komma undan denna måste han hitta en nyckel som går till en kista i vart lösningen på hans problem finns…

Troligen var det Peter Jacksons Sagan om Ringen-triologin som gav Hollywood den trista idén att en film A) måste vara minst två och en halv timme lång (det måste den inte om man inte har en historia som tar så lång tid att berätta och jag kan dessutom meddela att på sommaren blir det blir olidligt varmt i en full svensk biosalong utan AC på den tiden) och B) inte behöver ha vare sig en vettig början eller (framförallt) slut om man redan har spelat in en uppföljare att pytsa ut på bio om ett år (ett slut är faktiskt trevligt i alla fall…eller åtminstone något som liknar ett slut – Rymdimperiet Slår Tillbaka och Sagan om De Två Tornen är undantag…inte regler!) och Gore Verbinski försöker vara Peter Jackson för allt vad han orkar i den här filmen. Det inbegriper alltså att han dessutom plockar fram klassiska Sagan om Ringen-grepp som; tre parallella handlingar (men utan med Jacksons riktiga koll på att publiken hänger med om vem som gör vad, vart och varför), en träig Orlando Bloom och att allting måste vara dataanimerat hela tiden…konstant…i oändlighet, Visst är sjömonstret fräckt - första gången - men tredje gången tentaklerna kommer farande är det liksom lite redan gjort.
Okej. Nu finns det ju en anledning till att den här filmen är årets största (och redan en av de mest inkomstbringande genom tiderna en vecka efter premiären i USA) och den stavas framförallt "Johnny Depp-i-första-filmen". Det är Jack Sparrow alla älskar och vill se och de stunder när Depp verkligen får vara Jack fullt ut är såklart oemotståndliga (som det med "frukt-pinnen" eller när han käftar med Elizabeth). Förvåningen är därför så stor att de inte låter honom göra det mer än kanske en total kvart på två och en halv timme film…men de chanser han får – de tar han!
Överlag är skådespeleriet riktigt bra (bortsett från Orlando då som när han är helt ensam på duken känns märkbart tafflig) in i minsta biroll, effekterna är bättre än i första filmen (även om det som sagt blir alldeles för mycket), blinkningarna till karusellturen på Disneyland finns kvar, några scener är härligt spektakulära (scenen med skovelhjulet till exempel) och miljöerna är lite kul i all sin extrema svulstighet.
Det här är ett ultimat matinéäventyr – inget snack om saken. Allting riktigt osar dyrt och påkostat och det räcker faktiskt ganska långt. Trots att handlingen är tunn som en Libress-binda (hitta en nyckel…hitta en kista…fäktas undertiden) så är filmen ändå lite av en "Indiana Jones Light" – speciellt den snygga scenen med hjulet - och jag kan köpa det. Vad jag inte kan köpa är att man tappat så mycket av charmen och värmen som var det som gjorde första filmen till en sådan njutbar upplevelse för mig. Nu smäller det högre, det fäktas mera, och det är en elakare skurk…men det känns som att hjärtat i filmen gick förlorat någonstans bland alla miljonerna.
Trist…men kanske samtidigt inte så oväntat…och självklart kommer jag ändå ställa mig i kö för att få se trean. För de stunder när det verkligen är bra…ja då har filmen allt man vill ha hos en popcornfilm. Plus Johnny Depp.

Betyg: 5 flaskor rom av 10 möjliga
.




Fotnot:
Två roliga grejer som inte har så mycket med filmen att göra är dels att de i en scen i filmen spelar "Ljug i Burk" - en nationalsport när jag gick på Chalmers - och dels att man för första gången får se Disney's nya helt datoranimerade logotype i början av filmen. Bye, bye blåvitt slott!