Filmrecension: Omen

Omen
John Moore, USA

Precis som i förlagan från 1975 med samma namn (och manus) föds Antikristi form av en liten pojke kallad Damien och adopteras av en intet ont anande familj (hans mor vet inte ens om att Damien inte är hennes eget barn). Runt Damiens femårsdag (060606…get it?) börjar det däremot hända allt underligare grejer. Damien blir hysterisk på vägen till kyrkan, en präst dyker upp från ingenstans och försöker varna hans far om att ha ihjäl Damien innan Damien har ihjäl sin mor – och Damines barnsköterska tar sitt liv ganska spektakulärt och lämnar på så sätt plats för en ny barnsköterska vid namn Mrs. Baylock som dyker upp från ingenstans. Alldeles för sent inser Damiens far att hans son är antikrist och att det bara är han som kan göra det ultimata offret för att rädda världen.

Å ena sidan har jag faktiskt inte sett originalfilmen (jag vet…skäms) och kan därför inte dra några sköna jämförelser med hur mycket den följer det till punkt och pricka, eller vilka nödvändiga/onödiga ändringar som gjorts (det kan ni läsa HÄR och HÄR annars). Å andra sidan antar jag att det är sådana som mig som de gjort filmen för…för vem är annars intresserad av att se en nyinspelning på en endast 30 år gammal klassiker? För det kan väl inte bara vara så att man kom på marknadsföringstricket först (060606….the number of the beast….with zeroes)? Nääää. Inte skulle väl? Well. Okej. Tillbaka till själva filmen.
Även om jag som sagt inte sett Omen-75, så har jag svårt att tro att det här på något sätt skulle vara en överlägsen version. De nutida referenserna till 9/11 och tsunamin känns bara krystade och inte så lite smaklösa – för att inte tala om när de diskuterar "människor som gör idiotiska saker i religionens namn" subtilt nog framför en stor Palestinaflagga. Man kan dessutom ana att i sjuttiotalsvarianten var det historien, djävulens ankomst och de spektakulära morden som skrämde – något man inte vågar lita på fungerar 2006 efter den asiatiska skräckfilmsvågen (där det alltid förekommer minst en chockeffekt där en svarthårig, hålögd asiatiska plötsligt dyker upp när man minst anar det). Här väljer man att istället skrämmas med att ögonblickshöja ljudvolymen så man lyfter i stolen nästan både av chock och tryckvågen från ljudet självt. Ungefär som att skrämma någon genom att kasta en tennisboll i huvudet på honom, istället för att berätta en spökhistoria.
Skådespelarna då? Jag tycker Julia Stiles gör ett hyfsat bra jobb som den förtvivlade mamman som inte förstår varför hon är rädd för sitt eget barn. Scenen när Damien kör på henne med sparkcykeln är en av filmens bästa (se där – man kan skrämmas utan att spränga folks trumhinnor) och jag sörjer fortfarande över att jag var tvungen att springa på toa under uppgörelsen mellan Katherine och Mrs. Baylock och missade den helt. Mia Farrow är förresten otroligt cool som nämnda Mrs Baylock…men frågan är om hon gör speciellt mycket egentligen mer än att se pillemarisk och ond ut…och allt annat lägger man till för att man vet att det är "mamman i Rosemary’s Baby". Damien själv blir jag inte riktigt klok på. Han går mest runt och tittar snett under luggen, och han når aldrig upp till samma otäckhet som man ser i Teaser Trailern (en scen som var ungens provfilm och inte alls är med i filmen…snacka om att bränna allt krut i första tagningen). Sämst är ändå Liev Schreiber, som inte bara känns alldeles för ung för att vara ambassadör (en post som man väl förövrigt inte ärver utan utnämns till…även om man råkar vara vice när företrädaren dör?) utan som dessutom inte verkar ha fått speciellt mycket regi alls utan bara går runt och ser besvärat nollställd ut hela filmen.
Man anar att han kanske inte var producenternas huvudval för att fylla Gregory Pecks kläder...
Sammantaget så skrämmer mig inte Omen alls, tyvärr. Visst; en del av morden är riktigt spektakulära (och jäkligt snyggt filmade) och ljudbomberna jag berättade om innan ringer fortfarande i mina öron, men jag gömmer mig aldrig bakom händerna eller biter på naglarna – något som uteslutande händer mig när jag ser en film som är spännande eller skrämmer mig. Det är såklart ingen B-film eller chockerande dåligt på något sätt…men det känns bara så onödigt. En trist bieffekt är ju nämligen att jag förmodligen aldrig kommer orka se originalet nu heller…fast vem vet…jag kanske aldrig ens får chansen. Vi har ju inte överlevt den här dagen ännu! He might be among us…

Betyg: 6666 av 6666666666 (4/10)
.