Bokrecension: Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón

Vindens Skugga
Carlos Ruiz Zafón, Spanien

Samma dag som Daniel glömmer bort sin döda mors utseende, tar hans far med honom till De Bortglömda Böckernas Gravkammare i Barcelonas gamla stad. Där hittar Daniel romanen "Vindens Skugga", som han blir fullständigt besatt av, tillika av bokens mystiske författare Julián Carax. Hela Daniels liv kommer att präglas av den mystiska boken och dess författare och han sätter allt på spel för att försöka avslöja Carax öde. Men varför förföljs han av en on polis? Och vem är den mystiska mannen med läderansiktet som verkar ha bränt upp alla andra böcker av Julián Carax? Samtidigt som frågorna hopar sig och svaren långsamt nystas fram så blir Daniels eget liv allt mera likt Julián Carax.

En detektivhistoria med skumma män i hatt, obeskrivligt grymma poliser, undersköna kvinnor som offrar sig för kärleken, barska patriarker, frodiga horor och godmodiga luffare. En skröna i två plan skriven med samma driv som i Dan Browns "DaVinci Koden" och som känns ungefär lika filmisk i sin uppbyggnad (nu blev ju inte "DaVinci Koden" någon bra film…men det hör ju inte hit). En bok med fantastiska spanska miljöer och som har inbördeskriget i bakgrunden (som jag gärna fått veta mer om). En bok som är svår att släppa, som man sugs in i och där man längtar efter att få veta hur det ska gå…
…i alla fall till en början....
...för efter ett tag så börjar Carlos Ruiz Zafóns mustiga, blommiga, burleska språk bli lite för mycket av det goda för mig. Var för sig är varje liten mening ett mästerverk - vissa är så bra att man bara vill läsa dem högt på tunnelbanan - men sammansatta efter varandra sida upp och sida ned blir det lite som att spela på högsta volym hela tiden…tillslut blir man döv och bara trött i huvudet.
Att variation vore att föredra märks inte minst när Zafón plötsligt efter 300 sidor (och 170 innan sista sidan) avslöjar slutet (sort of) i en enda kärnfull kort mening. Man blir nästan chockad och jag undrar varför han inte använder det tricket lite oftare i boken.
Nu har han då kanske inte riktigt anammat det Bergmanska "Kill Your Darlings"-konceptet i sin debutroman på många andra sätt heller. Varenda bifigur har tillexempel en historia nästan värdig en egen roman. Dyker det upp en portvaktsfru så kan vi få veta om hon har gaser, vart hennes man jobbar och huruvida hon går i kyrkan regelbundet - utan att hon senare har någon större betydelse för handlingen. Charmigt såklart, i alla fall till en början, men eftersom Zafón kryddar nästan varje kapitel med en ny karaktär så kan det bli lite mycket av det goda… Motsägelsefullt nog blir ändå många av karaktärerna ganska stereotypa och endimensionella trots alla dessa ord och bakgrundsbeskrivningar, då de nästan uteslutande är antingen onda eller goda (och konstant kåta) – undantaget Julián Carax far som verkar vara den enda karaktär som får utvecklas och lära sig något av sitt liv. Nåväl. En skröna är en skröna och här är det ju romantiken och detektivhistorien som ska stå i centrum, vilket gör att det kan det vara ganska skönt att veta vart man har sina figurer redan från start.
Samtidigt är det inte svårt att förstå att boken blivit en stor framgång. Förutom de tidigare nämnda "DaVinci-koden"-likheterna (den boken blev ju också en hyfsad succé...) så tycker jag trots mina invändningar ovan att det är en spännande, trivsam och sjukt vanebildande bok som gjord för varma sommardagar och som säkert kan passa de flesta. Den kan säker dessutom bli en riktigt bra film i rätt händer någon gång i framtiden.
Och om inte annat så blir man jäkligt sugen på att åka till Barcelona när man läser den...

Betyg: 5 Sugus-kolor med Citronsmak av 10 möjliga
.