Filmrecension: Oldboy

Oldboy
Chan-wook Park, Sydkorea

Dae-su grips för fylla, men vaknar upp i ett slutet rum. Utan dörr, utan fönster, med bara en TV som sällskap och med mat inskjutet genom en lucka blir han fast i rummet i femton år utan att veta varför…bara (via TVn) att han misstänks för mordet på sin fru. När han plötsligt släpps ut, klädd i dyra kläder och utrustad med pengar och mobiltelefon, är han full av hämnd, men har ingen aning om vem eller varför han suttit instängd. Han träffar snart den unga Mi-do som han inleder ett förhållande med och som hjälper honom i jakten på hans okände fångvaktare - en jakt som snart visar sig vara tidsbegränsad till fem dagar och leda till någonting värre än femtonårigt fångenskap.

Det börjar väldigt bra och filmen är genomgående så snygg och stilsäker att man bara måste tycka om den för det…men jag kan inte direkt sålla mig till de stående ovationer som den fått för det. Visst, det kan vara för att jag var så sjukt trött när jag såg filmen, att jag har svårt att hänga med i mitten bland alla koreanska namn…och visst, det är klart att det finns en hel del kulturella skillnader mellan Korea och Sverige som kanske kan motivera det som jag tycker är en helt uppåt väggarna stor överdrift i en av karaktärernas motiv till handling – men jag kan tyvärr inte riktigt köpa det. Jag tycker filmen tappar ganska mycket under sin sista tredjedel…och då hjälper inte en sjukt snygg scenografi, en briljant idé eller (framförallt) den superläckra scenen där Dae-su går lös på en hel uppsjö skurkar med bara en hammare i en korridor och en hiss – klart inspirerad av dataspelsestetik och den manga filmen bygger på…den når helt enkelt inte upp till de förväntningar den byggde upp från början.

Betyg: 6 råa bläckfiskar av 10 möjliga
.