Filmrecension: Match Point

Match Point
Woody Allen, USA

"The man who said "I'd rather be lucky than good" saw deeply into life. People are often afraid to realize how much of an impact luck plays. There are moments in a tennis match where the ball hits the top of the net, and for a split second, remains in mid-air. With a litte luck, the ball goes over, and you win. Or maybe it doesn't, and you lose."

Före detta tennisproffset Chris Wilton tar jobb som tennislärare och blir snabbt nära vän med sin elev, rikemanssonen Tom Hewitt. Snart introduceras Chris för Tom’s familj, och Toms syster Chloe visa snabbt intresse och de blir ett par. Men trots att det är raka vägen mot ett äktenskap som inkluderar en väldig klassresa uppåt för Chris, och dessutom ett välbetalt toppjobb med chaufför och förmåner, kan han inte låta bli att inleda ett kortvarigt förhållande med sin blivande svägerska, den amerikanska, arbetslösa skådespelerskan Nola Rice. När Tom och Nolas förhållande kraschar, och Chris och Chloes äktenskap börjat gå mycket på rutin efter flera fruktlösa försök att skaffa barn, exploderar deras passionerade kärleksaffär på nytt och snart inser Tom att han måste välja mellan sina båda kvinnor, mellan rikedom och passion, mellan osäkerhet och trygghet. Problemet är bara att han inte vet vad eller hur han ska välja.

Japp, ni läste rätt om handlingen – visst känns det som ni sett den här filmen förut? Kanske var det till och med en film av Woody Allen? Verkar det ointressant? Tja, då ska ni nog hålla er borta. För det här är inga som helst konstigheter. En man. Två kvinnor. Ett val. Men ni kommer missa något – för det här blir ändå oerhört bra…ja, ibland till och med spännande…och överraskande. För egentligen handlar den här filmen om tur. Om det där ögonblicket i tennis där en boll slår i nätet, stannar upp…och sedan kan hamna antingen på din eller din motståndares sida…allt beroende på din tur. Eller din motståndares. Men på vilket sätt tänker jag inte avslöja här. Jag tänker däremot berätta om de fantastiska Londonmiljöerna (som en sån anglofil som jag skulle kunna höja betyget två-tre snäpp för bara dem) och om skådespeleriet som är på absolut toppklass. Kemin mellan Jonathan Rhys Meyers och Scarlett Johansson är avgörande för filmen och det slår gnistor mellan dem (och att Rhys Meyers är snyggare än någonsin ("Han liknar Andreas Wilson", väste syrran. "Fast med flera ansiktsuttryck!" väste jag tillbaka) gör ju inte saken sämre!) - dessutom är Emily Mortimer också väldigt bra som den bedragna hustrun.
En film som tar sin tid för att bygga upp sina karaktärer utan att på något sätt vara långsam (det går undan mellan scenerna och i tid och rum stundtals). En film som går i precis den riktning man tror, men som ändå lyckas överraska. En film som säkert inte passar alla, men som är "så lite Woody Allen" att de som undviker den för regissörens skull (men ändå gillar karaktärs- och dialogdrivna relationsdramer) helt klart borde tänka om.

Betyg: 8 nätrullare av 10 möjliga
.