Recensioner av Påskfilmer

Tre av årets påskfilmer som har premiär den här helgen har jag redan recenserat här i bloggen, men eftersom jag tror att ni liksom jag glömmer fort så tar vi dem här igen.

Snabbsammanfattning? En av dem måste ni se hur ni än förhåller er till animerad film, en annan ska ni se om ni gillar lite långsammare, Roy Andersson-lika (fast otroligt bra och tänkvärda) filmer och den tredje ska ni nog inte se alls mer än i rent studie syfter över vad som kan hända om man tar en liten intim historia och ger den för hög budget.

Gissa själva vilken som är vilken...

The Lovely Bones
Peter Jackson, USA

Det är ganska mycket som stör mig med Peter Jacksons senaste film, där en fjortonårig flicka mördas under tidigt sjuttiotal och sedan fastnar i någon form av magiskt mellanland mellan himmelen och jordelivet, där hon blickar ned på sina sörjande föräldrar och syskon och försöker få dem att förstå att det är grannen som är mördaren (något en treåring borde kunna listat ut eftersom – en riktigt bra - Stanley Tucci ser ut som en parodi på slemmiga mystiska män).
Mitt största problem ligger i att eftersom man inte får se själva mordet, och eftersom Susie Salmon (tjejen som mördas) glatt fortsätter se ut som innan fast ingen kan se henne mer än andra som mördats av samma snubbe, så har jag svårt att känna att hon verkligen dött. Så fort Mark Wahlberg och Rachel Weisz i rollerna som flickans föräldrar lyckas få mig lite känslomässigt engagerad i sin rätt snygga sjuttiotalsförortsvilla, så rycks vi återigen bort till Susie och hennes bedårande sagovärld och man tänker istället "sluta lipa, tjejen har snöbollskrig och träffar enhörningar".
Det för oss över på mitt andra problem; specialeffekterna. Visst, de är snyggt gjorda (en scen där ett majsfält blir ett hav medan Susie springer i det är riktigt läcker) men om man tyckte Avatars Pandora påminde om något som en åttiotals-airbrushmålare fixat till pårökt så är det här ungeför sjuttio gånger värre. Det är stränder och stjärnor och ängar och blommor och fjärilar i en aldrig sinande ström. Okej, att det ska kontrastera mot den karga verkligheten, men det är ungefär som att ställa en nunna i ett darkroom på en bögklubb under Pride . Vi förstår poängen ändå. Minst sagt.
Och som om den här rätt mörka historien ändå inte skulle fluffats upp tillräckligt så stoppar Jackosn och hans Sagan om Ringen-manuskompisar dessutom in en överspelad Susan Sarandon som alkoholiserad, kedjerökande mormor i spelet som comic relief dessutom. Absolut underhålalnde, men det hjälper mig knappast att i min jakt på känslomässigt engagemang i själva mordhistorien.
Till plussidorna hör att det är duktiga skådisar, snygga scenografier och att de där överdrivna specialeffekterna är rätt roliga och oftast rätt schysta i övergångarna mellan jorden och den där himmelska mellangården. Dessutom så är det småspännande ibland, det är det faktiskt, även om jag gärna skulle säga ett och annat om vad jag tycker om slutet, men väljer att avstå ifall nu någon tänkte se filmen.
Tydligen är boken filmen bygger på väldigt brutal (inte minst i sin beskrivning av pedofilmordet) men i Jacksons hand blir det snarare en färglad fantasispya där det verkar rätt kul att dö för då får man nya polare och kan hoppa runt i något som ser ut som en My Little Pony-värld… Jag misstänker att det inte riktigt var meningen med filmen.





☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼

Lourdes
Jessica Hausner, Frankrike/Tyskland/Österrike

Låt oss börja med att reda ut vad Lourdes är. Så här säger Wikipedia:

Lourdes är Europas mest besökta vallfartsort och besöks årligen av mer än sex miljoner pilgrimer, detta på grund av att en 14-årig bondflicka, Bernadette Soubirous, 1858 påstod sig ha sett uppenbarelser av Jungfru Maria i Massabielle-grottan nära staden, en händesle som Katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes. Enligt den religiösa traditionen sprang det i samband med detta även fram en källa med helande vatten i grottan.
Besökarna dricker vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt.
I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kr per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.
Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan, och för att hantera detta har den katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. Endast ett sextiotal har godkänts, varav de flesta i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. Men det är det oföklarliga och snabba förlopp från obotlig sjukdom till hälsa, som dagens vetenskap inte kan förklara, som är det mirakulösa.

Här möter vi rullstolsbundna Christine (totalförlamad från nacken och nedåt i skolios) som åker på pilgrimsresa till just Lourdes. Mycket för att det är det är enda gången hon kommer ut i världen (hon får då en dedikerad sjuksköterska som kör runt henne) men självklart också med förhoppningen om att det kanske, kanske ska ske ett mirakel. Vilket det kanske gör. Eller kanske inte.

Det här är en film om Lordes. Om hur en modern vallfärdsort fungerar 2010. Om hur religion och kommers lyckligt lever hand i hand i symbios med varandra. Men också en film om ensamheten och utsattheten i att vara allvarligt sjuk. Och framförallt en film om mirakel. Vad är ett mirakel på 00-talet? Finns de fortfarande eller har vetenskapen tagit kål på dem? Eller var de bara påhitt från början? Och varför drabbar de i så fall bara några och varför just dem? Och räcker det verkligen bara med att tro riktigt hårt och mycket?

Många kan säkert finna den här filmen lite tråkig och långsam, men jag har 100 väldigt trivsamma minuter och gillar att lämna salongen med en massa obesvarade frågor. Det är en ganska enkel och lågmält berättad film som genererar mycket tankar utan att högljutt kasta dem på åskådaren (det mesta sägs med bilder, precis som film ska vara) vilket är skönt, och det är en film som med enkla medel och intressanta karaktärer gör något väldigt vardagligt av något väldigt ovanligt.





☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼

Den fantastiska räven
Wes Anderson, USA

Jag har faktiskt aldrig varit superförtjust i Wes Anderssons filmer (Royal Tenenbaums etc) men när han nu gör stop-motion animation av Roald Dahls saga om den fantastiske Mr Fox så är det en sällsynt lyckad förening av filmform och personlig stil. Andersons skruvade stil fungerar alldeles fantastiskt som fabel i den här historien om hur Mr Fox inte klarar av att leva ett stillsamt liv som tidningsman utan börjar stjäla kycklingar igen, vilket utsätter både honom och hans familj och vänner för raseriet från tre galna bönder. I denna saga för vuxna korsas Fablernas Värld med Wallace & Gromit, rösterna kommer från superstjärnor som George Clooney och Meryl Streep och medan tempot är högt är tonen och färgskalan höstmysig och rogivande. Kanske inte för de allra minsta, men annars tror jag barn som vuxna kan ha riktigt roligt med den här filmen och själv kommer jag på mig med att skratta högt flera gånger. Jag blir bara så lycklig när något överraskar mig och är så här eget och originellt utan att vara krystat konstigt. Up, Coraline och nu denna fantastiska räv – den animerade filmen står verkligen på topp just nu.

Filmfestivalens vinjettfilm

Vi var många på Göteborgs Filmfestival 2010 som älskade årets söta vinjettfilm - för er ovana festivalbesökare kan jag berätta att det görs en ny vinjettfilm för varje festival och denna visas innan VARJE visning. En dålig vinjettfilm kan därför bli ganska enerverande efter ett tag - och nu har de släppt den för blogganvändning. Håll till godo (även om den gör sig bättre i sitt sammanhang)!



Så här skriver GIFF i sitt pressmeddelande:

Den 33:e Göteborg International Film Festival är slut och 450 filmer har visats för 130 000 åskådare i 718 visningar. Lika många gånger har årets vinjettfilm visats och den har blivit en favorit bland festivalbesökarna.

I årets rekordstora festivalpublik är det många som har fattat tycke för vinjettfilmen som rullar innan huvudfilmen på visningarna. Den minutlånga filmen fick till och med röster i publikens tävling om bästa film under festivalen.

Vinjettfilmen visar på ett vackert och effektfullt sätt när ett drakfoster vaknar till liv och inspiration är hämtad från fotografen Lennart Nilssons filmer och foton. Bakom idén till drakbabyn står Tommy Östberg, creative director på reklambyrån SCP och filmen är resultatet av tre års strategiskt varumärkesarbete med festivalen i ledning av Linda Påhlman, projektledare på SCP.

- Tanken på att väcka liv i draken fanns redan första året som vi jobbade med festivalen. Som vid alla havandeskap så tar det tid för ett foster att utvecklas. I år kändes det som att både publiken och festivalen var mogen att ta emot sin drake, säger Tommy Östberg.

Filmrecension: Brotherhood

Brotherhood
Nicolo Donato, Danmark

Lars blir utkastad ur danska armén då några meniga påstår han stött på dem på fyllan. Av en slump, och lite för att trotsa sin politikermorsa, börjar han hänga med ett gäng nynazister, där ledaren Fatty genast fattar tycke för den intelligenta, rågblonda Lars som snabbt avancerar i graderna. När hans morsa kastar ut honom efter att han erkänt en attack på en flyktinganläggning får han tillfälligt bo hos nazistpolaren Jimmy, en av gruppens mest hängivna anhängare. Mot alla odds växer en totalförbjuden kärlek fram emellan dem. Men kan den övervinna allt hat?

Möjligen är det för att man själv är bög som en sådan här nordisk skinnhuvud-Brokeback Mountain kan drabba en så hårt. Att två snygga snubbar (David Densic är inte bara en fantastisk skådis här, utan dessutom så galet snygg som stenhård, rakad nazist - tänk Edward Norton i American History X) blir kära enligt någon form av Bamse-logik (ni vet "jo, nazister som slår bögar är såklart bögar själva innerst inne") känns plötsligt helt självklart, och jag köper med hull och hår och kärlek mellan två människor kan uppstå på de mest oväntade ställen.

Jag gillar att historien fokuserar på Lars och Jimmy och inte tar allt för många stickspår, jag blir golvad av kemin mellan Densic och Thure Lindhardt som spelar Lars, och jag sitter så på nålar och med en så stor klump i halsen att jag inte ser något förutsägbart alls i den historien som såklart bara kan sluta i katastrof. Eller? Det är en ganska märklig känsla att sitta och hoppas det ska gå bra för någon som i filmens inledningsscen sparkade tänderna ur en snubbe för att han var bög... Dock finns här en tydlig sensmoral om att våld aldrig är befogat; inte av hat såklart, men inte heller som hämnd.

Jag ska villigt erkänna att jag har inte en aning om hur en pass verklig bild (alltså bortsett från homohistorien) det här är av dansk nynazism, men jag tänker inte analysera det vidare utan bara gå rent på hjärta och fysik upplevelse i biosalongen - och då är det här ett litet danskt mästerverk i mina ögon. Håll tummarna för svensk premiär senare i år. Själv ska jag hålla dem blå för en stund till med en rakad David Densic.

Nio utdelade exemplar av Mein Kampf av tio möjliga.

Filmrecension: The Eclipse

The Eclipse
Conor McPherson, Irland

En mycket märklig liten film. Till största delen är den en mycket lugn, finstämd början till en kärlekshistoria, då en änkling med två barn lär känna en vacker spökboksförfattare under stadens lilla litteraturfestival - och om hur han till en början tvingas dela hennes intresse med den gifte bestsellerförfattaren, inrest för samma festival. Till största delen handlar det om det. Och sedan kryddas filmen med skräckfilmsinslag av hoppa-ur-stolen-och-du-bajsar-nästan-på-dig-sorten. Helt galet. Och jag är inte helt säker på att jag tycker det fungerar helt friktionsfritt. Jag får inte riktigt ihop det. Ganska söt film ändå. Men märklig. Mycket märklig.

Fyra döda pappor i garderoben av tio möjliga.

Filmrecension: I Love You Phillip Morris

I Love You Phillip Morris
Glenn Ficarra & John Requa, USA
Steven Jay Basham finns på riktigt. Han var en gift polis som på 70-talet efter en allvarlig bilolycka kom ut som bög och som därefter började leva ett helt annat liv, ett liv främst inriktat på att lura och bedra människor och företag genom att utmåla sig själv som saker han inte var. Tillslut blev han påkommen och hamnade i fängelse, där han dels mötte sitt livs stora kärlek Philip Morris - och dels lyckades rymma så många gånger på de mest udda sätt att han fick smeknamnet "Houdini". När nu grabbarna bakom favorit-julfilmen Bad Santa förvandlat hans historia till film har de inte gjort det lätt för sig. Med en surrealistisk, genomskruvad ton och med ett angreppssätt någonstans mitt emellan Jim Carrey-esque dumkomedi och svart humoristiskt kärleksdrama levererar man något som jag med lätthet förstår kan provocera homosexuella lika mycket som homofober och som förmodligen stöter bort folk med sin stundtals rätt fåniga humor. Själv har jag dock tvärtom väldigt roligt åt filmens molnpenisar, dess oblyga (med Hollywood-mått mätt) in-your-face-bögighet och Ewan McGregors änglalika överspel, och på grund av att det faktiskt hänt i verkligheten köper jag till och med Bashams rätt äckliga slutlurendrejeri. Visst hade man kunnat önska sig en liten större fördjupning av de dramatiska delarna så man kanske hade kunna känna något litet för karaktärerna på riktigt, men råkar man (som jag) ha den här typen av humor så räcker det faktiskt en bra bit med en bögig Ace Ventura.

Filmrecension: Applause

Applause
Martin Zandvliet, Danmark

Paprika Steen kör en ordentlig enmansshow i den här filmen om en alkoholiserad skådespelerska i toppskiktet som försöker få tillbaka kontakten med sina barn på dagarna, medan hon glänser på scen i rollen som Maggie i Katt på Hett Plåttak på kvällarna. Hon är i stort sett i bild hela tiden och fyller den slitna klychan "neurotisk skådespelande hysterika" med kött och blod och jag njuter av den ändå rätt oförutsägbara historien och suveränt skådespeleri. Okej, handkameragrejen i kombo med blåfilter är det snart dags för den danska filmen att växa ifrån, men annars är det ganska fläckfritt i sin genre "välskriven lågbudget-enmansshow".

Sju groteska plastvapen av tio möjliga

Filmrecension: Spring Fever

Spring Fever
Lou Ye, Kina

En kinesisk kille har i smyg en affär med en annan man. Hans fru misstänker något och fixar en privatdetektiv som fotar parets affär. När allt uppdagas bryts den heta affären (mot den gifte mannes vilja) och istället visar privatdetektiven ett visst intresse. Denne man har i sin tur ett förhållande med en annan kvinna och plötsligt befinner sig dessa tre på en road trip mot okänt mål.

I filmfestivalens program kan man bland annat läsa följande om den här filmen: "Spring Fever filmades i smyg och hade de kinesiska myndigheterna fått se hans lidelsefulla gaydrama innan kopian smugglades till Cannes hade saxen definitivt kommit till användning. För sexuell frispråkighet är Lou Yes gebit och det saknas sannerligen inte sexscener i detta intrikata triangeldrama som utan tvekan kommer att dela publiken. Regisserad med hjärtat på kavajslaget är denna melankoliska tragedi långsamt poetiskt, inte helt lättsmält, men klart sevärd" något som i alla fall väckte min aptit. Tyvärr lämnar jag salongen hyfsat hungrig.

Filmen börjar helt okej, men tempot är snarare ganska snabbt än "långsamt poetiskt" och den sexuella frispråkigheten känns inte direkt påtaglig, i alla fall inte i jämförelse med en västerländsk film (jovars, de är nakna och stönar, men det är inte precis von Trier om man säger så). Det hade jag väl kunnat ta, men tyvärr så tappar den dessutom fokus den sista timmen. När det första triangeldramat lagt sig, detektiven kommit in och fått komma till, och de drar i väg på en resa...ja då blir det liksom inte så mycket mer.

Sensmoralen verkar vara att man ska inte slarva bort den man älskar för chansen att hitta den rätte kanske inte kommer tillbaka, och det är väl en fin tanke, men vägen dit är lite för ofokuserad - utan att i mina ögon vara speciellt "melankolisk och långsamt poetisk" för att det ska bli intressant.

Fem killar med flickvänner som ligger med varandra av tio möjliga.

Filmrecension: Sebbe

Sebbe
Babak Najafi, Sverige

Sebbe har det inte lätt. Han mobbas av tre grabbar i skolan, slirar med läxorna och hans morsa är ung och halvalkoholiserad med ett tidningsutdelarjobb som hon knappt klarar av. det enda han är riktigt bra på är att meka med elektriska prylar som han släpar hem från en soptipp. Till exempel skulle han kunna bygga en bomb. Inte för att han vill. Men han skulle kunna.

Äntligen en svensk film som på allvar kan ta upp kampen mot de brittiska diskbänksrealistiska filmerna som vi brukar få några stycken av varje år. Här är en tragiska bild från ett stycke svensk underklass som känns helt äkta rakt igenom; Alla skådespelarna är fräscha outslitna ansikten, miljöerna känns obestämbara och kan vara ungefär var som helst (även om man som Göteborgare tillslut inser att det är här i lite blandade småförorter den spelats in) och även om Sebbes sits är sjukt jobbig nästan i överkant så är varken hans mamma eller hans mobbare några onda stereotyper, utan osäkra figurer som hanterar situationerna som människor gör som har det riktigt jobbigt (eller i mobbarnas fall ser en chans att få lite egna fördelar).

Det här är som ni förstår ingen ljus historia, och jag tror den kommer få det svårt på biograferna där folk förvisso numera gärna går på svensk film...men bara om det är en komedi eller en deckare, men jag tycker personligen väldigt mycket om den och jag gillar verkligen hur förhållandet mellan Sebbe och hans morsa skildras. Babak Najafi har helt klart fått till en debutfilm som ger mig mersmak.

Sju röda jackor i tvättstugan av tio möjliga.

Filmrecension: The Topp Twins: Untouchable Girls

The Topp Twins: Untouchable Girls
Leanne Pooley, Nya Zeeland

De två lesbiska systrarna i country och varitégruppen The Topp Twins är två av Nya Zeelands mest populära komiker, och i den här dokumentären serveras vi hela deras historia varvat med klipp från en föreställning med de flesta ur deras liv i publiken. Vi får se ett gäng av duons karaktärer, se bilder från ett gäng olika protestmarscher och liknande de deltagit i genom sitt liv (allt från homorättigheter till kärnvapenstopp) och möta personer de mött. Sött varvat med joddel och countrymusik.
Visst får man en trivsam stund i de här två supersköna damernas sällskap, men jag hade nog tagit till mig den mer om jag varit mer nere i countrymusik och buskishumor. Nu blir det lite mycket hyllning, kramar och sång och lite lite svärta och dramaturgi för att jag ska falla pladask, men nog blir man nyfiken på att se mer av de här lesbiska varianterna av Stefan&Krister korsat med Kikki Danielsson.

Fem målade får av tio möjliga.

Filmrecension: Bellamy

Bellamy
Claude Chabrol, Frankrike

Depardieu och Chabrol - två namn som i kombination säker får det att vattnas i munnen på de flesta frankofiler. Kul för dem. Själv genomlider jag några av de tråkigaste två timmarna jag haft i en biosalong. Depardieu är en form av fransk Wallander, komplett med alkoholiserad halvbror och otromisstänkt fru, men tillskillnad från sin skånska kollega får han inget riktigt fall att lösa, utan här bara pratas och pratas och pratas och är totalt ointressant både i bildspråk och manus. Skittrist. Inte värt att nämna mera.

En taskigt påsatt lösnäsa av tio möjliga.

Filmrecension: Life During Wartime

Life During Wartime
Todd Solondz, USA

En oväntad direkt uppföljare till regissörens suveräna Happiness, som inte når upp i originalets höjder, men som fortsätter och utvecklar historien och karaktärerna (som är exakt samma som tidigare men nu spelade av helt andra skådespelare). De tre systrarna fortsätter alltså sin jakt på ett lyckligt liv, men lyckas fortfarande sådär. Joy får ingen ordning på sin telefonflåsare Andy (och hemsöks av Allen som tog livet av sig i första filmen), Helen är framgångrik men olycklig och enormt sjävcentrerad och Trish som tror hon äntligen hittat en helt normal man får problem med sin grubblande tonåring. I bakgrunden finns också hennes pedofilmake som nyligen släppts ut ur fängelset.
Det är inte lika chockerande och svärtat roligt som i Happiness, och jag måste medge, trots att skådespelarna här gör bra ifrån sig, att jag saknar originalgänget för att få den där riktiga känslan av att detta är samma familj.
Sammanfattningsvis har en väldigt oväntad uppföljare m.a.p ettan blivit en märkligt väntad film nummer två m.a.p hur den förhåller sig till sin föregångare. Lite sämre. Lite mer förväntat. Men självklart ett måste för den som älskade ettan.

Fem heta armbågar av tio möjliga.

Filmrecension: A Single Man

A Single Man
Tom Ford, USA

Det är George sista dag i livet. I alla fall om han får bestämma själv. Har man nämligen som professor och bög i sextiotalets USA precis mist sin pojkvän sedan 16 år i en olycka så finns det inte mycket att leva för resonerar George, och ägnar sin dag åt att ta farväl, tömma bankfack och göra det enkelt för den som ska hitta kroppen.
Tom Fords filmatisering av vad som kallats den första bögromanen är självklart rasande snygg. Varenda bild känns som en målning, kameravinklarna är ljuvliga och sättet att använda starka respektive urvattnade färgskalor på bilderna för att visa skiftningar i George sinne är nästan naivistiskt enkelt men fungerar otroligt snyggt.
Julianne Moore är det komiska inslaget som smått överspelad trasig väninna och Nicholas Hoult är sjukt mycket snyggare än han var de två första säsongerna av Skins, men filmen tillhör (trots ytterligare välcastade biroller) helt Colin Firth som på pricken pendlar mellan hopp, likgiltighet och bottenlös sorg i en av sina absolut bästa rollprestationer hittills.
Precis så bra som man hoppats när man såg den ursnygga trailern, och det är bara att hoppas att Tom Ford fortsätter göra filmer i samma stil framöver.

Åtta nakenbad av tio möjliga.

Filmrecension: Ander

Ander
Roberto Castón, Spanien

Någonstans 1999 i Baskien bor Ander på en liten gård med sin mamma. Hans dagar är ganska enformiga. Vakna, ta hand om djuren, valla dem under dagen, gnata med sin mamma (och lillasyster - som är på väg ut ur huset för att gifta sig) vid matbordet och sedan sova igen, eller hänga med sin alkoholiserade polare och ligga med traktens hora Reme. Men så en dag så faller han illa och skadar foten som måste gipsas. För att klara av det dagliga arbetet så fixar hans svåger hjälp i formen av en yngre kille från Peru som heter José, och med honom i huset så kan tillslut inte Ander hålla tillbaka en del av sig själv som han gömt tidigare.

Den här långa (två timmar och tio minuter) och ganska långsamma filmen är en sorts mindre tvålfager (även om varken det baskiska landskapet eller Christian Esquivel som spelar Jose gör direkt ont att se på om man säger så) variant på Brokeback Mountain. Samma undertryckta känslor, samma ångestfyllda tankar hos en av huvudrollsinnehavarna och även ett lika brutalt och plötsligt knull, men till skillnad från sitt Hollywoodska storasyskon har den här filmen lite mindre stänk av tragedi över sig, några viktiga sidokaraktärer med egna historier och ett bildspråk (ibland känns det som fotografen glömt kameran och saker händer utanför bilden, ofta står den helt still och möjligen zoomar lite sakta, och emellanåt blir det alldeles svart i några brutala scenbyten) och tempo som känns ovanligt när man är uppväxt på amerikanskfilmklippning.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Självklart till en del för att sådana här manliga kärlekshistorier passar mig bra, men jag älskar också att den tar sin tid och ser till att allt som sker i den känns helt naturligt (ja jag kan till och med köpa den slitna klyschan med den (nåja, nästan i alla fall) lyckliga, kloka horan här) men ändå på något sätt har ett märkligt driv. Och ja, jag tycker om att den slutar som den gör. Ta er tid att se!

Sju middagar i köket vid TVn av tio möjliga.

Filmrecension: Lourdes

Lourdes
Jessica Hausner, Frankrike/Tyskland/Österrike

Låt oss börja med att reda ut vad Lourdes är. Så här säger Wikipedia:

Lourdes är Europas mest besökta vallfartsort och besöks årligen av mer än sex miljoner pilgrimer, detta på grund av att en 14-årig bondflicka, Bernadette Soubirous, 1858 påstod sig ha sett uppenbarelser av Jungfru Maria i Massabielle-grottan nära staden, en händesle som Katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes. Enligt den religiösa traditionen sprang det i samband med detta även fram en källa med helande vatten i grottan.
Besökarna dricker vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt.
I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kr per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.
Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan, och för att hantera detta har den katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. Endast ett sextiotal har godkänts, varav de flesta i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. Men det är det oföklarliga och snabba förlopp från obotlig sjukdom till hälsa, som dagens vetenskap inte kan förklara, som är det mirakulösa.

Här möter vi rullstolsbundna Christine (totalförlamad från nacken och nedåt i skolios) som åker på pilgrimsresa till just Lourdes. Mycket för att det är det är enda gången hon kommer ut i världen (hon får då en dedikerad sjuksköterska som kör runt henne) men självklart också med förhoppningen om att det kanske, kanske ska ske ett mirakel. Vilket det kanske gör. Eller kanske inte.

Det här är en film om Lordes. Om hur en modern vallfärdsort fungerar 2010. Om hur religion och kommers lyckligt lever hand i hand i symbios med varandra. Men också en film om ensamheten och utsattheten i att vara allvarligt sjuk. Och framförallt en film om mirakel. Vad är ett mirakel på 00-talet? Finns de fortfarande eller har vetenskapen tagit kål på dem? Eller var de bara påhitt från början? Och varför drabbar de i så fall bara några och varför just dem? Och räcker det verkligen bara med att tro riktigt hårt och mycket?

Många kan säkert finna den här filmen lite tråkig och långsam, men jag har 100 väldigt trivsamma minuter och gillar att lämna salongen med en massa obesvarade frågor. Det är en ganska enkel och lågmält berättad film som genererar mycket tankar utan att högljutt kasta dem på åskådaren (det mesta sägs med bilder, precis som film ska vara) vilket är skönt, och det är en film som med enkla medel och intressanta karaktärer gör något väldigt vardagligt av något väldigt ovanligt.

Filmrecension: Agora

Agora
Alejandro Amenábar, Spanien

Rachel Weisz spelar filosofen Hypatia som i 300-talets Alexandria, de sista skälvande åren av Romarriket, hamnar mitt i motsättningarna mellan den gamla tidens gudadyrkare och de nya kristna. Själv tror hon bara på filosofin och funderar mest kring jordens och solens rörelser, men runt henne rasar strider och män på båda sidor vill ha henne.
Spanjoren Alejandro Amenabar bjuder denna gången på megasvulstig sandalporr. I en film dränkt i bombastisk musik och astronomiteori tar han sig The Tudors-friheter med historien och får fram ett hyfsat kostymdrama som inte bjuder på mycket nytt i genren, är lite för långt, ger mig (förmodligen helt ofrivilligt) fnissiga Life of Brian-vibbar stundals, men samtidigt underhåller för stunden och ser väldigt snygg ut (även om jag har svårt att imponeras av datoranimerade scenografier efter Avatar - man vet ju att allt går att göra nu).
Fräschast känns väl att man för en gångs skull ser de kristna som riktiga svin och får bekräftat att relgion alltid mest varit spridande av dumhet och förstörelse. Ingenting nytt under solen alltså, och de flesta av motsättningarna finns som bekant kvar idag när västvärdens dominans börjat falla som Romarrikets. Att alla egyptier är vita och pratar engelska känns kanske mindre fräscht.
Sammantaget ett godkänt stycke Hollywoodpiffad-historia som trots sina brister känns långt mycket ärligare och sannare än actionfester som Troja och Kingdom of Heaven. Själv fröjdas jag dock kanske mest åt ögongodiset som spelar Davus the slavus (hur kan man INTE tänka Biggus Dickus?) och tycker gott Max Minghella (japp, Antonios son) kunde fått klä av sig naken lika många gånger som fröken Weisz...

Fem kastade stenar av tio möjliga.

Filmrecension: Night & Fog

Night & Fog
Ann Hui, Kina/Hongkong

En kvinna och hennes barn mördas av sin make/pappa. I tillbakablickar och genom vittnesrapporter får vi en inte alltför smickrande bild av dagens Hong-Kong, där arbetslösa gifta män åker till fastlandet Kina för att ligga med unga kvinnor och ibland återvänder med ny fru och barn till ett liv på socialbidrag. Det är brutalt, hopplöst och våldsamt och det påminner inte så lite till formen om den brittiska diskbänksrealismen (ast Londonförorten tillfälligt bytts ut mot ett betongkomplex i Hong-Kong) även om problematiken har lite annat ursprung. Samtidigt är det väldigt gripande och trots att man vet hur det kommer sluta oftast ganska spännande.
Lite lätt gör dock Ann Hui det för sig då mannen i filmen begåvas med väldigt få sympatiska drag, och även om man nog kan förstå vart hans desperation kommer ifrån, finns här få stunder då man inte känner att han bara är en tölp eller ett monster. Dessutom stör jag mig lite på att den landsbygd som ska vara (och förmodligen är) så fattig, hemsk och full av längtan att komma bort ifrån skildras som värsta mysiga idyllen med snövita kaniner, bambuskogar och fjärilar...
På det stora hela dock en lite för lång, men samtidigt gripande och intressant historia.

Sex förskräckligt stora knivar av tio möjliga.

Filmrecension: Cracks

Cracks
Jordan Scott, Storbritannien

Sprickorna i titeln är de som gör att den fasad som simhopps-lärarinnan Miss G byggt upp för sin specialgrupp av elever på en flickskola i trettiotalets Storbritannien slutligen rämnar. De uppstår då en ny ung flicka hamnar i gruppen, en flicka som med sitt spanska överklasspåbrå fascinerar och förfärar de andra.
Till en början känns det här mest som en ganska smågullig film med lesbiska, dock flickboksaktiga, undertoner, men ju längre det går så mörkare och hemskare blir filmen. Vi presenteras för en typ av övergrepp som sällan skildras på film, vilket lyfter filmen från att vara ännu en i raden av filmiska internatskolsproblem.
Mitt största problem med filmen är nog huvudfiguren spelad av Eva Green. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om karaktären balanserar på gränsen till nervsammanbrott eller skådespelerskan på gränsen till överspel... Vad jag vet är att hon i alla fall blir helt utspelad av sina yngre kollegor i allmänhet och suveräna Juno Temple i synnerhet. Där har ni ett stjärnskott att hålla ögonen på! Men lägg dem gärna på den här filmen också om ni har möjlighet.

Sex astmatunga andningar av tio möjliga.

Filmrecension: Nowhere Boy

Nowhere Boy
Sam Taylor Wood, Kanada/Storbritannien

Jag tror nog ändå Backbeat är min favoritfilm i den smala genre som är "bandet före Beatles-filmer", men den här historien som slutar där den filmen börjar är absolut inte dålig heller. Precis som Backbeat är det inte huvudsakligen en film om bandet Beatles (inte en enda låt är med vad jag kan höra), men där Backbeat var en film om livslång (hyfsat homoerotisk) vänskap, så är det här en film om en son som försöker återuppta bekantskapen med sin försvunna morsa.
Aaron Johnson är riktigt, riktigt bra som den unge John Lennon, och kemin mellan honom och Thomas Sangsters (lillkillen i Love Actually har växt upp) Paul McCartney verkligen glöder, men allra bäst är alltid lika underbara Kristin Scott Thomas som Lennons bistra moster Mimi. En sådandär självlysande prestation som alltid genererar priser.
Samantaget en trivsam, musikfylld upplevelse som kanske inte förändrar din bild av Lennon, men breddar den och ger dig en stunds skön brittisk underhållning i biofotöljen.

Sex tagna ackord av tio möjliga.

Filmrecension: Lebanon

Lebanon
Samuel Maoz, Frankrike/Israel/Tyskland

Under de första dagarna av kriget i Libanon på 80-talet så får vi följa fyra soldater i en stridsvagn med det på pappret ganska enkla uppdraget att köra in i en stad och så ut på andra sidan. Det låter lätt, men självklart är det inte så.
Filmen som vann Guldlejonet i Venedig har rättvist jämförts med Das Boot, och den första halvan här slår lätt det mesta, tex aktuella Hurt Locker, i krigsfilmsgenren på fingrarna. Andlöst spännande, galet gripande och man riktigt känner värmen och smutsen i stridsvagnen. Bilderna utanför vagnen levereras genom ögonen på den som sitter vid kikarsiktet, och det är ett grepp som blir väldigt snyggt och starkt. Som att se groteska diabilder (den här mannen är dessutom regissörens alter ego - han satt själv på den platsen under kriget - en tanke att ha i bakhuvudet som knappast gör filmen mindre stark).
Filmens andra halva är lugnare, pratigare, mera kammarspel och full av uppgivenhet och panik, och jag saknar lite, lite nerven från första halvan...men det är bara en detalj och det handlar mera om att den går från väldigt bra till mycket bra.
Dessutom går det inte att undvika det mest uppenbara: Fyra heta, smutsiga karlar på ett minimalt utrymme är verkligen my kind of movie.

Nio brinnande klänningar av tio möjliga.

Nya tunga priser på Nordens främsta filmfestival

Det kom ett pressmedelande från Göteborgs filmestival, och eftersom jag älskar festivalen och eftersom jag älskar filmpriser, så lägger jag ut det rakt av. Jag kan knappt bärga mig (och har fortfarande inte kommit över/accepterat att det krockar med Melodifestivalen nästa år).

Ceremonin och utdelningen av Dragon Awards kommer, 2010, att bli festligare än någonsin. När Göteborg International Film Festival avslutas i februari nästa år kommer, utöver de vanliga vinnarna, också en dokumentärfilmsregissör, en filmmusikkompositör, och en publikfavorit att lämna Göteborg med röda drakstatyetter i bagaget.

Musiken är en av de viktigaste ingredienserna i en film, men hamnar trots detta ofta i skymundan. Genom att instifta The Nordic Film Music Prize – ett nytt filmmusikpris – kommer nu GIFF att belöna en nordisk filmmusikkompositör. Priset, som består av SEK 100 000, delas ut i samarbete med SKAP (Föreningen Svenska Kompositörer Av Populärmusik, bildat 1926) och dess systerorganisationer i Norden. För att ytterligare sätta fokus på filmmusiken kommer också ett seminarium att anordnas under festivalen

– För SKAP, som har goda erfarenheter av tidigare samarbeten med festivalen, kändes det naturligt att välja Göteborg International Film Festival. Men faktum var att det var våra nordiska kollegor som gemensamt tyckte att Göteborg var det självklara stället i Norden som arena för priset. Som ordförande ser jag långsiktigt på The Nordic Film Music Prize och vet nu att jag får både hög klass och kan se fram emot ett bra och långvarigt samarbete med GIFF, säger Alfons Karabuda, ordförande för SKAP.

Nomineringen går till som följer: Varje land nominerar ett bidrag bland de filmer som gått på bio mellan oktober 2008-oktober 2009. Själva filmens ursprungsland är utan betydelse, det är kompositörens nationalitet som räknas. Samtliga nominerade filmer visas under GIFF 2010 och en internationell jury utser vinnaren.

Under festivalen 2009 satte GIFF speciellt fokus på dokumentärfilmen, bland annat med en inledande dokumentär retrospektiv och ett tungt dokumentärprogram. I år tar vi ytterligare ett steg i processen för att understryka dokumentärgenrens vikt, genom att också instifta ett pris för bästa svenska dokumentär: Dragon Award for Best Swedish Documentary.

Det tredje nya priset vid festivalen 2010 blir: Best Nordic Film – Audience Award. GIFF är en av världens största publika festivaler och med detta nya pris får besökarna chansen att rösta fram sin favorit bland de nordiska filmerna i den nordiska tävlingen.

En förändring av ett tidigare befintligt pris kommer att göras: Svenska kyrkans pris 2010 (Church of Sweden Award) går till den bästa svenska långfilmspremiären i stället för en av filmerna i den nordiska tävlingen.

Bland tidigare Dragon Awards återfinns bland andra: The Ingmar Bergman International Debut Award, Best Nordic Film, Best Swedish Feature Film (Church of Sweden Award), Best Swedish Producer (Lorens Award), FIPRESCI Award, Best Swedish Short (Startsladden)