Filmrecension: Sherlock Holmes

Sherlock Holmes
Guy Ritchie, Storbritannien

Om någon för tio år sedan sagt att när decenniet var slut så skulle Heath Ledger vara död, men Robert Downey Jr vara Hollywoods nya guldgosse med huvudrollen i inte bara en utan två av filmfabrikens stora action-franchiser, så skulle nog få trott den personen. Hade någon sagt till mig typ förra året att Guy Ritchie skulle kunna göra en film jag tycker om, till stor del på grund av rena regissörsgrejer, så skulle jag förmodligen ha skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Mr Madonna tillhör ju den där typen av regissör vars filmer jag hittills klassat som bara (en överdriven, våldsam, grabbig) stil och helt utan substans (okej, Lock, Stock and Two Smoking Barrels var kul...men sen?).
Nåväl, dags att acceptera fakta: med Sherlock Holmes lyckas Ritchie riktigt bra med att uppdatera Sherlock Holmes för 10-talet, samtidigt som han stadigt förankrar den gamle detektiven i sin egen tid. Visst, Sherlock slåss rätt brutalt i några ganska onödiga scener, men Ritchie använder dessa för att snyggt visa på hur den ADHD-lika mannens sinne för detaljer går igenom hela hans vardag. Storyn är egentligen inget speciellt, men det ligger ett mysterium i botten, en skurk måste stoppas, ledtrådar ska finnas och jag älskar att vi direkt kastas in handlingen och ett äventyr och slipper Batmanska-bakgrundshistorier om hur Sherlock fick den status han har i London eller hur han träffade Watson. Pang på, rakt på sak.
Mycket av filmens behållning ligger såklart hos skådisarna. Downey Jr har filmen i samma hand som Johnny Depp hade första Pirates-filmen, men Judd Law är helrätt som hans följeslagare och deras förhållande och kemi trumfar nästan Dr House/Dr Wilsons i TV-succén som ju snott den gamle deckarens upplägg.
Min favoritdel av historien är faktiskt den om Holmes svartsjuka över att Watson tänker förlova sig och flytta, och Johan Hilton har redan sammanfattat den härligt homoerotiska underton som präglar alla dessa scener HÄR i Expressen.
Addera nu till denna mixen en numera obligatorisk stark kvinnokaraktär (Rachel McAdams som jag – som inte minns vilka brudar som egentligen var med i Tina Feys Mean Girls när det begav sig - upptäckte via State of Play), några snygga biroller, schysta – men stundtals kanske lite väl animerade - scenografier och ett smart upplägg för uppföljaren (Brad Pitt skymtar dock INTE förbi som Moriarty som det ryktats) och ni har en klart godkänd popcornfilm.
Allt detta till trots - frågan är dock om inte Tempelmysteriet från 1985 är och förblir min favoritfilm med Sherlock Holmes...