Den perioden i den kommersiella musikens historia som vi väl kan kalla "pojkbands-eran" (eller möjligen "Max Martin-eran") hör ju egentligen inte hemma i något decennium. Den känns varken riktigt 90-tal eller 00-tal, mycket på grund av att dess riktiga storhetstid bredde ut sig som vitkostymklädda kronblad kring sekelskiftet (även om de största hitsen onekligen kom på nittiotalet).
Musikstilen som föddes ur Stockholms Cheiron-studio i mitten av nittiotalet hade runt nyårsnatten 99 växt till ett enormt monster, och även när champagnen var uppdrucken och nyårssmällarna slocknat genererades ett gäng rejäla pojkbandshits innan alltihopa så småningom bara tvärdog (för att med konstgjord andning och "våra fans har mognat men finns där fortfarande"-ursäkter återuppstå på sporadiska reunion-turnéer och mindre listplaceringar i slutet av 00-talet).
Jag minns med småfnissig glädje hur jag och en dåvarande kollega någonstans runt 2000 gjorde topplistor över de bästa Cheiron/Max Martin-låtarna (ballader för sig och upptempo för sig) och även om jag hur homosexuell jag än är helt ärligt faktiskt aldrig har haft en "pojkbandsfavorit" eller någon jag velat tapetsera mina väggar med om jag varit tio år yngre när det begav sig (jag kan typ Ronan Keating, Robbie Williams och Gareth Barlow totalt sett av alla som varit med i pojkband) så skulle jag ljuga om jag ignorerade hur många pojkbandslåtar som spelades sönder där i början av årtiondet innan flygplanen flög in i World Trade Center.
Jag var till exempel rätt nära att plocka med Westlifes My Love här bland de 30 bästa låtarna. Mycket för att jag minns hur den vann den där "Bästa Ballad-listan" jag nyss nämnde (jag får dessutom erkänna att jag gillade deras Uptown Girl-cover med Claudia Schiffer i videon), men tillslut blev det pojkbandens pojkband Backstreet Boys som fick symbolisera den här "överspillningen" av ett nittiotalsfeneomen in i 00-talet. Inte med Show Me the Meaning of Being Lonely, The One eller The Call. Nope, det fick bli Lisa Miskovsky-pennade Shape of My Heart, mycket för att jag fortfarande tycker den håller.
Pojkbanden dog, men Max Martin-poppen levde vidare (jag kan lova att den kommer nämnas senare den här månaden) och småflickorna flyttade sina ögon och öron från vitklädda, synkrondansande kostymkillar till ett 00-talsfenomen som jag kan lova inte finns på listan: Disneypopen. Så glöm att Miley Cyrus och Jonas Brothers kanske känns mera 00-tal för en stund och lyssna lite på BSB.
Pojkbands-eran må vara över, men Shape of My Heart är ändå 00-talets 28e bästa låt
Här är hela listan hittils!
-
1 kommentar:
Tak for en interessant blog
Skicka en kommentar