Vissa låtar är ju inte med på den här listan för att berätta något om 00-talet. De är bara väldigt bra låtar som måste vara med. Dagens låt är en sådan.
Visst kunde jag skriva något om att The Killers är ett rätt schyst band, eller kanske något om att Pet Shop Boys gjort en del rätt schysta andra mixar av låtar under decenniet (årets exempel är ju tex Lady Gagas Eh Eh (Nothing Else I Can Say) som ju i stort sett bara är lyssningsbar i sin PSB-remix). Men nä. Jag tänker använda låtens titel för att blogga lite om det jag gillar bäst: amerikansk TV!
Read My Mind går ju nämligen att knyta an till en av årtiondets största TV-trender – att få veta vad som försigår i en människas skalle. Då menar jag inte bara serier som Medium; utan dels det eviga inkluderandet av samtalsterapi (som i Sopranos (startade visserligen hösten 1999, men ändå), Brothers & Sisters, Tell Me That You Love Me och In Treatment) i dramaserie, dels den - efter Desperate Housewives enorma succé 2004 – snart obligatoriska voice-overn (ofta i början och slutet) av serier som nämnda DH, Grey's Anatomy, Private Practice och Dexter, och dels det mera bokstavliga grävandet inuti folks huvuden i serier som House och kriminal-juggernauterna i CSI-serien.
Visst skulle jag kunna försöka lista decenniets 10 bästa TV-serier också, från 1 till 10, men sanningen är att det skulle bli extremt orättvist då vissa serier kan ha varit lysande vissa år och avgrundsdåliga andra under tio år i etern. Nä, istället ger jag er här de tio serier jag kommer för evigt förknippa med 00-talet, på samma sätt som Vänner, Ally McBeal, Arkiv X, Melrose Place, Cityakuten och några till föralltid kommer vara symbiost med 1990 för mig.
Sex and the City
Började 1998 och andas egentligen otroligt mycket nittiotal "pre-WorldTradeCenter" till en början med allt sitt sex, men glider som få andra serier så tydligt in i det nya decenniet och dess värderingar. Att det förmodligen är den serie jag sett flest gånger från A till Ö – samt åkt den guidade turen i NYC, köpt spelet och sett filmen X-antal gånger – gör såklart sitt till.
Lost
Mästaren på krångliga vändningar och spridande av obegripliga ledtrådar började som en dramatisering av dokusåpan Robinson och avslutades med tidsresor, bomber, isbjörnar och mystiska sammansvärjningar.
Desperate Housewives
Primetime TV riktad till kvinnor var hett under 00-talet. Hetast av alla var fyra hemmafruar i en fiktiv förort med försmak för mord och snubbelhumor. Den här serien gav mig också (av olika anledningar jag inte tänker beskriva här) en av mina bästa vänner och förändrade i förlängningen mitt liv på massa sätt. Och den är fortfarande bra.
24
Satsade fullt ut på amerikanarnas 11e September-rädsla, och visade att med en karriäråterupplivad Kiefer Sutherland, stora mängder tortyr och fantastiska cliffhangers kan de ändå sova tryggt om natten.
Vita Huset
Med en allt mera impopulär och allmänt ansedd smådum president i Vita Huset, så såg vi hellre en fiktiv nobelpristagare i Martin Sheens gestalt säga smarta saker skrivna av Aaron Sorkin.
CSI/CSI:NY/CSI:Miami
Las Vegas-varianten startade lite i skymundan på USAs sämsta TV-dag fredag, men växte till ett gigantiskt fenomen som höll hela decenniet. Hightech TV blandades med Agatha Christie-deckargåtor. Fick både helsyskon och en hel hög med parasiterande bastarder efter sig.
Skins
The O.C och Gossip Girl (och på decenniets sluttamp även Glee) var de gigantiska amerikanska ungdomsserierna som återupplivade genren och gjorde sina skådespelare till hetare stoff i skvallerpressen än i serien. Men det var brittiska Skins som på ett skruvat sätt visade hur det verkligen är att vara ung.
Queer as Folk
Startade i Storbritannien 1999, men jag köpte de två första säsongerna på DVD drygt ett år senare...och man kan lugnt säga att de förändrade mycket i mitt liv. Minns fortfarande mina och Ulles QaF-kvällar i kollektivet och hur Lisa nästan missade sitt flygplan till London en gång för vi var tvungna att se "bara ett avsnitt till".
Grey's Anatomy
Alltid förknippad med mina första få veckor i Stockholm vid flytten dit 2006 då jag så två säsonger på ett hotellrum – men också för att vara den serie jag gråtit till mest under decenniet. När Shonda Rhimes och hennes författar kollegor var som bäst under säsong två kan det ha varit decenniets absolut bästa TV-avsnitt alla kategorier.
The Office
I sin brittiska version primärt (även om den amerikanska versionen visade sig bli en av de få lyckade TV-transporterna över Atlanten någonsin) där Ricky Gervais förändrade hur en sitcom kan se ut för all framtid med sin fejkdokumentära skämskuddehumor som ingen som suttit på kontor inte kunde känna igen sig i.
Utmanare: Six Feet Under (dödsbra), House (sjukt många lager under sitt rutinmässiga upplägg), Mad Men (sjukt smart), Gilmor Girls (sjukt mysigt), How I Meet Your Mother (sjukt mycket Vänner för 00-talet), Beautiful People (sjukt gay) – och en hel massa massa annat jag förträngt eller glömt bort eller bara utelämnat frivilligt som Morden i Midsomer.
00-talet innebar en ny guldålder för TV som vi alla kunde se snabbare än någonsin på grund av nya lagliga och olagliga alternativ. Dessutom var Read My Mind (Pet Shop Boys Radio Edit) 00-talets 25e bästa låt.
Här är hela listan hittils!
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar