00-talet: 1. It Takes a Fool to Remain Sane med The Ark

Every morning I would see her getting off the bus.
The picture never drops, it's like a multicoloured snapshot.
Stuck in my brain it kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears of becoming like the others
who become unhappy mothers and fathers of unhappy kids.
And why is that?
'Cause they've forgotten how to play?
Or maybe they're afraid to feel ashamed, to seem strange, to seem insane, to gain weight, to seem gay?
I tell you this: That it takes a fool to remain sane

Fullständigt briljanta textrader sjungna av en fullständigt briljant sångare i en fullständigt briljant låt med en fullständigt briljant grupp. Jag kan – helt ärligt – fortfarande knappt höra den här låten, och ännu mindre se videon, utan att få tårar i ögonen...och det av precis ingen annan anledning än att jag tycker det här är så otroligt fantastiskt fulländat.

Det var Ante, en av mina absolut bästa vänner, som uppmärksammade mig på den här låten. Precis som en då okänd kille (vi kan kalla honom F5) skulle göra med Mika sju år senare, och precis som samme Ante skulle göra med Scissor Sisters ett halvt decennium senare, skickade han låten lite i förbifarten med ett "den här tror jag du skulle gilla" och världen stannade för en liten stund när det jag hörde liksom var mer än bara en låt och istället något som liksom fattats i min skalle men plötsligt hittat hem.

Stora ord. Smått klyschiga och kanske till och med patetiska. Men det är väldigt, väldigt svårt att förklara för er hur självklart det var för mig att den här låten – som ju funnits med precis hela decenniet – är decenniets bästa. Ante skickade även The Arks första singel – Let Your Body Decide – och vi kan väl lyssna på singelversionen av den innan vi fortsätter.



Tillbaka till decenniets bästa låt. Det var liksom som om Ola Salo förkroppsligade allt det där jag var på väg till runt sekelskiftet. Fötterna var i glamrocken och britpopen. Den jag levt med hela nittiotalet och var väldigt bekväm i. Men samtidigt lät han musikal och gaydisco, han hade boa och kändes schlager hela han och på toppen av det sjöng han en text som liksom skrek till mig att menförihelvetekomigennuochvågavrasomduärdinjävklafegis.

Det handlade inte om att våga hojta ut att man är bög som kanske många tror, utan att våga acceptera att man var den man var OCH bög. Att jag fortfarande var civilingenjör och kunde lyssna på Oasis och umgås med mina gamla polare jag älskade – samtidigt som jag inte behövde välja den väg de obönhörligen var på väg in i med villa, barn och Volvo, utan kunde krydda min med schlager, Londonresor, och parallelt våga skaffa nya fantastiska polare som gillade Kylie och PetShopBoys och tog melodifestivalen på allvar och kunde bjuda hem folk på quizkväll istället för whiskeyprovning. Olas boaklädda vandring genom Växjö (tror jag det är) i videon som slutar på ett tak liksom förkroppsligade att jag kunde fortsätta dricka öl och gå i jeans och flanellskjorta (och inte behövde köpa nya glittertoppar) men även färga håret rött eller svart om jag kände för det och ville jag ha en boa runt halsen så kunde fanimej ingen stoppa det heller.

Stora ord. Smått klyschiga och kanske till och med patetiska. Men sanna.

The Ark har sedan dess fortsatt med att parallelt med Kent och BWO vara en av mina absoluta svenska favoritgrupper. Jag har varenda skiva de släppt, jag har (och gör fortfarande) fullständigt dyrkat låtar som Calleth You Cometh I, Disease, Little Dysfunk You och One of Us is Gonna Die Young genom åren och givetvis var deras vinst i Melodifestivalen 2007 en av de största (ok, det var den näst största) schlagerhändelserna under decenniet, och resan med dem – där vi fick en specialkonsert med finska fans och minglade med bandet i typ en vecka – till ESC i Helsingfors var en otrolig upplevelse.

Få band har fixat så mycket hits i mina lurar under 00-talet som The Ark – och ändå kan inget de gjort mäta sig mot den absolut första låt jag hörde med dem.

It Takes a Fool to Remain Sane har funnits i mina öron sedan jag fick min första musikspelare med plats för 18 låtar som tack för att jag arrat en julfest för mitt företag i början på decenniet. It Takes a Fool to Remain Sane har funnits i mina öron sedan den personen jag är idag (och som är en långt mycket trevligare och säkrare person än den som fanns innan) kom till och den har varit ett soundtrack och ett stöd genom ett turbulent, skrämmande med samtidigt fullständigt briljant decennium.



It Takes a Fool to Remain Sane med The Ark är 00-talets absolut bästa låt.


Här kan ni lyssna på (nästan) hela listan i Spotify!