Filmrecension: Revolutionary Road

Revolutionary Road
Sam Mendes, USA

"I dag går filmatiseringen av Revolutionary Road upp på bio i USA och, med största sannolikhet, på ett antal laptops i Sverige" skriver Kristofer Ahlström i en intressant artikel på kultursidorna i Aftonbladet, en artikel som inte så mycket handlar om Sam Mendes filmatisering av Revolutionary Road utan om modebloggarnas sätt att trivialisera filmatiseringar av stora litterära verk till modevisningar.
Klart intressant artikel – inte minst för att det här är en sjukt snygg film att se på (inte kostymfilmspråligt, utan på ett stramare, kyligare, mera nordiskt avskalat femtiotalssätt med kläder och inredningar att döda för) och för att man lätt skulle kunna betala biljetten bara för att få se det. Men det här ska inte handla om det.
Det här ska handla om att jag inte hade hunnit läsa Richard Yates roman som ligger bakom, och att jag därför inte riktigt visste vad den här filmen gick ut på. Okej. Jag hade sett trailern om att Leo och Kate för första gången skulle spela ihop sedan "The Big Boat", och nu ett par vars äktenskap kraschar...men min magkänsla sa att det skulle kännas ganska pratigt och pretto och inte vara speciellt intressant. Ups, så fel jag hade!
Jo, det ÄR pratigt. Och ja, det handlar "bara" om ett par (herr och fru Wheeler) som sakta men säkert inser att flytten till förorten som de bara gjorde "ironiskt" för att visa att de minsann var bättre än alla andra par i samma ålder (och inte minst deras föräldrar) har slutat vara ett skämt och istället blivit deras liv. Men som det pratas och grälas och skrattas och skriks! Det är fanimej en fröjd att se.
Om ni läste min recension om Frost/Nixon i förrgår så fick ni en hel del raljerande över hur överskattad Ron Howard är och hur trist hans berättande är. Sam Mendes däremot kan förmodligen inte överskattas tillräckligt. Hans bilder är som tavlor, han kan fylla scener med dialog för att sedan låta alla vara helt knäpptysta plågsamt länge med bara musik i bakgrunden, och även om jag nog alltid kommer att ha svårt att se Leonardo DiCaprio som vuxen familjefar (trots att han bara är ett år yngre än vad jag är) och därför har svårt att ta till mig hans insats här, så pressar Mendes här ur sin hustru Kate Winslet (för första gången, de har aldrig jobbat ihop innan) en av de mest lysande prestationer hon gjort (och hon har gjort en del bra) på vita duken. Jag ömsom lider ömsom jublar åt hennes April.
Som par är dock DiCaprio och Winslet klockrena. Man misstror inte det här parets bergochdalbane-äktenskap en enda sekund – deras gräl är vår generations Newman/Taylor-scener - och allt är så smart skrivet med sin blandning av tyst plåga och förlösande konfrontationer att man faktiskt aldrig förstår vart det ska sluta. Eller jag gör det inte i alla fall.
Nåväl. Det här är knappast en glad popcornrulle för en fredagskväll. Det är en film som kräver att man ger den lite för att man ska få något tillbaka, och jag misstänker att okoncentration eller felaktigt humör kan göra att man tycker den är oändligt trist, överskattad och stillastående. Men inte jag.
Jag njuter av det här. Varenda sekund. Jag drabbas sjukt hårt av "är du verkligen på rätt plats i livet"-tankarna och jag hade köpt med hull och hår om några av mina bästa vänner som numera tillbringar sina liv i förortsvillor med barn och middagsbjudningar för grannarna. Femtiotalet i filmen kunde nämligen lika gärna varit idag. det är jag 100% säker på. Men okej...då hade filmen kanske inte varit något att modeblogga om.






Meningslös kuriosa: Det här är andra gången efter Titanic som Katy Bates spelar mot både Leonardo och Kate och det är tredje gången i karriären som hon spelar en kvinna som heter Helen. Bara om ni undrade.