Läget Just Nu - Vecka 28

Under avdelningen "hur sent i veckan kan man publicera sin måndagslista?" har vi idag fått svaret "så här länge". Hur jag ska lyckas hosta upp nästa redan på måndag är än så länge en gåta.




London Ny
Tja, vad ska jag säga? Jag älskar ju den brittiska huvudstaden före alla städer, så första- placeringen denna veckan är knappast oväntad. Detaljerna kommer på övriga listplaceringar, men den den här får framförallt stå för själva känslan av att vara där. Den där känslan av välbefinnande som infinner sig när man spontant kan ramla in på en pub med alla shoppingkassar (konstant svettig, smutsig och illaluktande – men vem bryr sig) och beställa in en pint ale...eller när man ser ett hav av DVD-filmer för £3 i de trevåningsaffärer som för tio år sedan mest innehöll CDs...eller när det där illaluktande – men ack så befriande – vinddraget i underjorden kommer som blåser bort den tryckande hettan och skvallrar om att tunnelbanetåget är på väg in på perrongen. Typ alla de grejerna. Och med pundet krypande strax under tolvkronorsgränsen, var det dessutom den första resan då jag inte tyckte det var speciellt dyrt att vara där heller (vi får se om det håller i sig när räkningarna börjar trilla in). Förstaplatsen får även inbegripa resesällskapet – på bilden iklädd ett av resans roligaste köp (en sjömansmatrosuniform och den stora penisboken (köpt av R) får stå för resten på den listan) – och ett tack till S för att vi fick bo hos henne i den fantastiska lägenheten i Kennsington.
BWO & Alcazar under Pride London Ny
Man känner sig märkligt stolt som svensk när man ser de två discobanden peppa upp ett gigantiskt hav av pridefirande homos på G.A.Y/Astoria (kolla förresten den schysta stavningen på "party" på skylten - den fick nästan ett eget inlägg) medan ballonger faller ned från taket. Jag hade inga problem med Magnus "Luggen" Carlsson eller La Annicafiore, men Alcazar har fått en härlig vitamininjektion i Lina Hedlund och har aldrig låtit bättre (dessutom så ser det snyggt ut på scen när de är tre igen med Andreas i centrum) – det höll till och med Alcazarfantikerna och Oswalds Popcorn-läsarna Cissi och Isa med om när jag sprang på dem på VIP-läktaren – och Lay Your Love on Me är fortfarande årets bästa låt i mina öron, som inte blir sämre av en peppad Martin Rolinski (att han dessutom är en av de få kändisar jag träffat på som jag på ett självklart sätt kan diskutera mitt jobb med (när han inte sjunger och jag bloggar arbetar vi med olika områden inom samma bransch) på den spontana efterfesten över en flaska vin på Starck-hotellet där de bodde gör inte saken sämre – synd bara att jag var så dragen efter tolv timmars festande att jag knappt mindes vilken dag det var). Väldigt bra!
G.A.Y – Tre popfyllda gayställen Ny
Jag vet inte hur många gånger jag varit i London, men jag vet exakt hur många av dem jag varit på någon av G.A.Ys tre barer innan den här resan - ingen. Nada. Noll.
Inte så märkligt kanske då jag alla gånger utom en åkt dit med heteropolare och alla gånger alltid varit mera intresserad av klassiska pints och pubar än barer som spelar Girls Aloud och Kylie-videos på alla väggar och dansgolv...av någon helt outgrundlig anledning obviously. För hur kan jag inte trivas på ett böghak där man äntligen slipper schlager 100% av tiden och istället får klassiker med Scissor Sisters, Kylie, Girls Aloud (upprepade gånger), Madonna, Rihanna, Take That, Spice Girls och fräschingar från englandslistan som Alphabeat och The Ting Tings? Det är ju precis så jag önskar att haken här hemma i Sverige kunde vara! Addera till det pitchers med drinkar för dryga femtiolappen (som under vår vistelse hade namns som Crying at the Discoteque, Sexual Guarantee och Chariots of Fire) du förstår också att det är dit jag kommer tillbringa mina nätter fram till fyra på morgonen under nästa besök också. Tyvärr river de ju Astoria om tre veckor och G.A.Y-epoken i den gamla slitna teatern går i graven – men jag antar kallt att trycket på de två småsyskonen lär bli väldigt mycket större och att något nytt kommer uppstå ur ruinerna. London är ju inte Stockholm.
"Mamma Mia!" – Film av Phyllida Lloyd Ny
Även om jag har svårt att förstå att den här här smått överspelade, klyschigt filmade musikalfärgklicken kan framkalla en sådan översvallande reaktion som den Schlager- prinsessan beskriver i sin kommentar till min recension av filmen HÄR (japp, nu fungerar klippen igen), så inser jag ju någonstans att det var precis så jag kände när jag såg musikalen i London för vad som idag känns som en evighet sedan. Att ABBAs musik så perfekt fungerar för att berätta den här historien är och förblir genialt helt enkelt, och hur mycket jag än tycker de slarvar bort några av musikalens paradnummer i filmen (jag säger det igen – gå och se musikalen om så bara för inkluderandet av Under Attack och den ljuvliga iscensättningen/versionen av Money, Money) så är det ändå 108 minuters oförarglig glädje med några av de skönaste popsånger som någonsin skrivits. Klart ni kommer att se den. Men boka sen en biljett till musikalen! Lova!
"Pride Classics" – Samlings-CD med Gayfavoriter Ny
Jag tror att allting jag ville säga om den här samlingen med alltifrån John Paul Young till Pussycat Dolls (och en hel tsunami av Alexander Bard-låtar...BWO, Alcazar, Lundstedt, Army of Lovers) sa jag tidigare idag i inlägget HÄR. Så läs det istället. Och lyssna på skivan när den dyker upp.
Wagamama - restaurangklassiker Ny
Sedan jag åt min absolut första Londonmåltid på min absolut första Londonresa på ett Wagamama strax bakom Selfridges, så har jag återvänt till någon av alla de thaimat- serverande, skolmatsalsslamriga lokalerna som numera finns utspridda över hela city. Deras gyozas slår till och med de FF och MrC gör åt mig här hemma och jag käkar alltid, alltid yaki soba av någon anledning (okej...jag har försökt med annat men alltid ångrat mig då). Numera känns det också sjukt prisvärt på grund av kursen på pundet. Rekommenderas. Igen.
"Bubble Town" – Facebookspel 3v
Har mest ägnat mig helhjärtat åt mobiltelefonsvarianten medan jag varit i Storbritannien (och lyckades efter hur många försöka som helst äntligen spela klart alla banorna på flygplanstoaletten på vägen hem) medan massa av mina Facebookspolare varit förståndiga (eller dumdristiga) nog att adda denna sköna lilla applikation och samtidigt elaka nog att slå mitt rekord en efter en. Ett beroende. Helt klart.
Waverly House Hotel Ny
Mina enda regler när det gäller hotell i London är väl egentliga att slippa heltäckningsmatta på toaletten och framförallt att det absolut inte får ligga i Bayswater...men om det dessutom har en schyst brittisk frukost (toast, bönor, korvar, bacon, äggröra och potatisplättar), ligger vägg i vägg med ett Starbucks (som jag trivs bättre med under vinterhalvåret märkte jag – eggnog-latte och cinnamon-diton slår islatte och frappuchinos varje dag i veckan) och befinner sig i sköna stadsdelen Bloomsbury på lagom krypavstånd från SoHo så är det såklart bättre. Och alla de kriterierna uppfyller det trestjärniga Waverly House Hotel på 130-134 Southampton Row.
Londonshopping Ny
Den här avdelningen har en mindre rolig kusin i den röda delen, men just här ignorerar vi den och konstaterar att London är ett av de bästa ställena i världen att ägna sig åt extremshopping i (New York tror jag nog ändå slår sitt brittiska syskon på fingrarna (speciellt om man räknar in outlets utanför Manhattan) då man ju dessutom får plocka med sig dubbel så många kilon från USA och därför slipper gå runt med ständig kilo-i-bagaget-ångest). Den här gången blev det mest köpt på Selfridges REA, på Ben Sherman, på HMV (TV-boxar är de nya CD-singlarna på Londonresor), i alla bokaffärer (som jag fortfarande får en mindre orgasm av att gå in i), på River Island, mängder av brittiska magazine och så diverse småprylar lite runt omkring Covent Garden, Oxford Street, Carnaby Street och High Street Kennsington. Specialomnämnande till American Apparell som jag dissat rätt hårt innan (och okej, fortfarande är elstiska stretchkläder INTE okej om man har min gravida ölgubbemage), men som den här gången bjöd på sprit, vin, öl (Dorothy, I don't think we are in Sweden no more) och grymma munkar för att fira sin ettårsdag i lokalen. Man shoppar aldrig så bra som på fyllan (fråga R – 23 stycken Will&Grace-boxar, någon?).
"All The Times I Cried" – Singel med Sharleen Spiteri Ny
När jag och FF för första gången såg Texas-sångerskans solosingel framföras hos Graham Norton så förstod ingen av oss vem hon var (men vi antog att hon inte var helt ny i kändisvärlden efter sina historier om hur hon dissat Paris Hilton) men vi föll båda direkt för den här sköna sextitalssoulen som hänger på Duffy-trenden. Skivan må sågas i Storbritannien för att vara för bakåtsträvande och spretig, men de flesta är ändå överrens om att förstasingeln är en klar vinnare (lyssna på den här) och att Spiteris röst fortfarande är skönt radiovänlig.





"Wanted" – Film av Timur Bekmambetov
När jag så småningom måste bränna fast en siffra i betyg på den här filmen här i bloggen och i septembernumret av QX så kan det förmodligen bli helt olika siffror. Jag har nämligen väldigt svårt att formulera och kategorisera den här filmen... För samtidigt som jag absolut inte har något emot underhållningsvåld, en charmig antihjälte som James McAvoy i huvudrollen (love him), en rysk regissör med ett härligt egensinnigt visuellt bildspråk (scenen med tangentbordet som trasas sönder tillsammans med en snubbes ansikte så blod, tänder och tangenter i luften bildar orden FUCK YOU är ju smått klassisk redan), mystiska sällskap med lönnmördare som får sina orders genom att leta binärkod i magiska tyger (!!!) och en übercool Angelina Jolie, så är det mycket här som jag inte går igång på också. Som McAvoys konstanta voice-over som hela tiden förklarar det vi ser, som intrigen som trots några twister egentligen är lika tunn som nämnda fru Pitts tattuerade armar, som att det är så sjukt mycket våld att det till och med blir mycket för mig som anser mig vara hyfsat luttrad och framförallt för det fullständigt öronbedövande ljudet (det kan i och för sig ha berott på salongen jag såg filmen i, men dock) som gör att jag som har en mindre hörselskada sen lumpen och ständigt höjer mina iPodlåtar två snäpp i koden innan de åker in i spelaren håller för öronen 85% av filmen. Helt galet. Snyggt och underhållande - men lämna hjärnan och öronen i en påse utanför salongen. Just nu ser betyget i alla fall ut såhär.
Jag ber att få återkomma.






Flygrädsla
Nä, jag ska inte tjata om det mera, men att inte ha med det överst på den här listan efter förra veckan vore ju att bryta mot varenda oskriven regel som denna listan och bloggen kan tänkas att ha...
Londonshopping
Faktum är att jag aldrig handlat så lite i London som den här gången. Visst, det berodde mycket på att jag inte lyckats bli av med de där fem-sex trivselkilona som jag hatar och som gör att jag behöver medium på överkroppen och large på underkroppen (päronslimmade kläder är inte så vanliga tydligen) – men jag har vägt typ 90kg några gånger jag varit där och då har jag ändå shoppat mer. Kanske berodde det på att det var rea ungefär precis överallt, och mycket av det roliga där var utplockat medan allt det nya höstmodet fortfarande saknades? Eller på att ställen jag brukat shoppa på innan antingen var alldeles för överfulla med folk (TopShop) eller hade helt tappat stinget (Next – brittiska KappAhl har blivit Dressman och duger inte ens till vardagsjeans eller träningströjor längre). Jag vet faktiskt inte var det var? Kanske har jag bara blivit gammal. Trist är det i alla fall, då "konsumera bort sin ångest" har alltid varit ett Oswaldskt favoritmotto.
Abercrombie & Fitch
Tendenserna var ju tydliga redan under New York-vistelsen i höstas, men de blev snittade i sten i London. A&F är bara image och yta med nada belägg för sina priser och sin fåniga gimmic med kolmörka butiker, makalöst hög musik och snygga, halvnakna pojkar i entrén. Kläderna är gosiga och mysiga, absolut, och har man samma kropp som snubben i entrén så sitter de såklart snyggt (men en bit använt toalettpapper skulle sitta sexigt på en sådan kropp) – men vem vill betala tusen spänn för en munkjacka som (i USA) går att få i exakt samma kvalité på American Eagle? Tydligen 90% av världens bögar...
För Små Skor
Tankegång i Oswalds huvud:
"Äsch, 41 funkar ju även om 42an kanske sitter mera perfekt...men 42an är det sista paret de har och den är lite smutsig och ful...medan 41an är ju skinande snygg...och det är ju G*Star-skor...precis sådana jag vill ha...så va fan...det funkar ju...även om jag bara prövat högerskon i och för sig...men vad fan. Det funkar! Jag tar dem!"
Klipp till:
"Oh, fan. Min vänsterfot är större än högerfoten. Precis det där lilla extra som gör att det inte funkar alls"
Busstrejk
Att betala 140kr för en taxi när jag egentligen kunde tagit min väska på bussen fyra hållplatser är INTE okej. Att strejka och få tre kronor mera i månaden efter att ha sabbat för alla andra i X antal veckor känns bara så fruktansvärt sextiotal. Finns det verkligen inga andra sätt?
Inte Semester Nästa Vecka Heller
Fem dagar i London är allt som behövs för att man ska inse att man vill/behöver/måste snart få vara ledig i tre veckor och bara sova, sova, sova och läsa, läsa, läsa och njta, njuta, njuta och för en gångs skull träffa lite andra människor!
Tråkig R'n'B i en halvtimme på G.A.Y Bar när man kunde spelat Kylie eller Girls Aloud Jag tror rubriken räcker.

Ungefär så just nu.