Filmrecension: Harry Potter och Fenix Ordern

Harry Potter och Fenix Ordern
David Yates, USA

Absolut längsta boken (typ 1000 sidor) har blivit kortaste filmen…något som faktiskt säger lite om både boken och filmen. Någonstans här slutade nämligen JK Rowling att tänka på att varje bok borde fungera som en egen enhet med sitt egna mysterium, och började istället lägga in en högre växel på att skriva färdigt hela historien om Harry Potter innan bok sju, ett grepp som funkade okej i bokform (även om jag nog skulle säga att denna femte del är den mest långtråkiga i serien) men som fungerar långt mycket sämre på film. Det hela känns helt enkelt bara som ett (ohyggligt mycket dyrare och mera påkostat) mellanavsnitt i en TV-serie, där vi får lite tillbakablickar om vad som hände senast, och får ett halvhyggligt slut där vi egentligen bara väntar på fortsättningen… För även om filmen snabbt hoppar in i händelseförloppet - ingen tror på att Harry träffat Voldemort och han blir först relegerad från Hogwarts men får efter en rättegång (och hjälp av Dumbledore) komma tillbaka till en skola som nu domineras av paragrafryttarsadisten Dolores Umbridge (som vägrar lära ut praktisk magi) där Potter startar "Dubledores Armé" för att vara beredda på en eventuell attack av ni-vet-vem – och den här gången inte lägger lite tid på förklaringar, så känns manuset ändå blekt och lite tafatt och tråkigt jämfört med föregångarna. Kanske är det som sagt bokens fel – men personligen tror jag mycket bottnar i att Steve Kloves lämnat över manuspennan till mera okända Michael Goldenberg (bara för denna filmen dock – Kloves skriver nu manuset till nästa) och att David Yates är en hyfsat oerfaren regissör med mestadels TV-bakgrund. Det hela blir mera en dryg tvåtimmars predikning för de redan frälsta, istället för en stark, film på egna ben och meriter.
Men okej…allt är inte negativt och sämre än förr. Kvastflygningen över London är galet snygga, nya karaktären Luna Lovegood är på pricken från böckerna, Ron är fortfarande bäst av de tre huvudkaraktärerna, Snape/Alan Rickman är som alltid en fröjd och varken Gary Oldman, Imelda Stunton eller Ralph Fiennes gör bort sig heller, och slutscenen – som är det man (okej jag) minns bäst från boken – blir så mycket mera snyggt och dramatiskt på film. Till det ska också läggas en fördel som filmerna har jämte böckerna – nämligen den att alla de miljöer som byggs upp i varje del stannar kvar i bild i filmerna, medan man lätt glömmer bort de roterande trapporna och övriga fantasifulla miljöer då de nämnts tre-fyra böcker bort när man läser.
Sen är det ju lite roligt (när man har sista boken/slutet på historien i färskt minne) att spotta detaljer som den getfösande barägaren (Dumbledores brorsa!) eller att ett litet, litet minnesfragment i en av karaktärernas huvud är ungefär allt som egentligen har betydelse för seriens fortsättning…
Varken seriens mest lysande bok eller film alltså – men ändå ett stycke god underhållning för fansen och ett sammanhållande kitt inför halvblodsprinsen 2008.