Filmrecension: Little Miss Sunshine

Little Miss Sunshine
Jonathan Dayton & Valerie Faris, USA

Olive Hoover drömmer om att bli skönhetsdrottning och har en något problemfylld familj som dock supportrar hennes dröm. Hennes farfar, som blivit utkastad från ålderdomshemmet, hjälper henne med hennes nummer, hennes far, som försöker sälja in misslyckade kurser om hur man blir en vinnare i nio steg, peppar henne att inte vara en förlorare och hennes mor försöker samtidigt se till att hennes kroppsideal inte blir helt skeva och att hon vågar vara sig själv. Samtidigt har hon en homosexuell morbror som försöker ta livet av sig för att hans älskare och elev lämnat honom för en annan Proust-professor och en bror som slutat prata eftersom han hatar sin familj och antagit ett tysthetslöfte tills han kommit in på en pilotutbildning. När hela gänget tvingas resa i en skraltig gul folkabuss genom USA för att komma hinna fram till Olives första skönhetstävling i Little Miss Sunshine ställs allas problem på sin spets.

En sådan där klassisk amerikansk independent-pärla som lyckas vara en roadmovie och ett kammarspel (en folkabuss är inte så stor) på samma gång. En klassisk måbra-film som vore lätt att avfärda som något man sett tidigare, men som bara vore cynisk att inte älska. Inte några hysteriska gapflabb som i till exempel vinterns stora komedisuccé Borat, men samtidigt ett ständigt småleende och inget pinsamt skruvande i stolen som den filmen heller. Bara en mysig känsla i magen och karaktärer man tycker om trots deras uppenbara brister. Skådespelarna är i absoluta toppklass där Toni Colette och Greg Kinnear som vanligt gör ett bra jobb, och efter att ha sett tio avsnitt av amerikanska The Office i helgen är det extra kul att se att Steve Carell kan vara fantastisk även i en dramatisk roll. Abigail Breslin är ett fynd som den tioåriga Olive och det ryktas rättvist om Oscarschanser både för henne och hennes filmmorfar Alan Arkin…och givetvis även för själva filmen. Ett litet lyckopiller i höstmörkret – trots att den handlar om ett gäng problemfyllda människor som man direkt känner (av independenttonen på filmen) knappast kan lita på att drabbas av ett riktigt lyckligt Hollywoodslut.
.