I torsdags hörde jag plötsligt Mauro Scoccos Sarah spelas helt utan ironi på P3...och jag blev jättelyckligt. Jag trodde nämligen jag avskydde den låten numera...att jag var galet trött på den och bara skulle tänka Idol-Daniel så fort jag hörde den.
Men det var fel.
Jag fick gigantiska nostalgiflashbacks, myste (mös?) åt den daterade (men ändå snygga) produktionen och sjöng med lite för mig själv framför datorn när refrängen kommer efter de där sythtrummorna...
...tänkte mig tillbaka till den där fantastiska tiden i slutet på åttiotalet då svensk musik fick ett galet uppsving och en massa nya artister helt plötsligt forsade fram (utan några Fame Factorys eller Idolprogram) – och då jag knappt inte visste vad en 7Eleven var (tror fortfarande inte de finns i Karlskrona).
Den här veckan blir det därför nostalgisvenskt på luncherna! Och vi börjar med Mauro!
Inlägg
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar