Bröllopstankar

Efter en veritabel överdos av heterobröllop – tror jag snart varit på alla sorter; skånska bondbröllop, små personliga bröllop, bröllop där alla hånglar med alla på efterfesten, bröllop mitt i stan, bröllop i skärgården, bröllop där jag varit bestman, bröllop där jag varit toastmaster, bröllop där jag känt alla inbjudna, bröllop där jag knappt känt en käft, bröllop som varit så sjukt galna att man vaknat i havet med linserna på damtoaletten och bröllop som varit så tråkiga att man fejkat magsjuka och åkt ut och klubbat med polare... Nåväl, efter en sådan dos så börjar man iallafall som homo tröttna lite på det eviga "skapandet av man och kvinna", och på att se människor man aldrig hört nämna Jesus innan stå och bli predikade för att de ska "be tillsammans i äktenskapet" och få välsignelser hit och dit. Missförstå mig inte nu; detta handlar inte specifikt om denna helgens trevliga begivenhet och det finns väl egentligen knappast något bögigare och mer "over-the-top" än ett kyrkbröllop…

…men hela överdosen av religiositet och symbolik och hintandet om att nu-måste-det-komma-ungar-så-fort-det-bara-är-möjligt ger mig en inte så liten dålig smak i munnen (som – det måste medges – ofta försvinner ju mera gratis alkohol man bli bjuden på) och är det inte förvånande att den här händelsen som är en av de största dagarna i ett pars liv (har jag förstått) oftast inte ges utrymme att vara ett dugg unik – utan ramlar på exakt likadant bröllop efter bröllop efter bröllop?

Det är kyrka och Ulf Lundell alt. Cecilia Wennergren. Risgryn i små påsar och program som går i samma färg som inbjudan och sånghäfte. Det är bubbel och välkommen och trerätters och tal som handlar om att "äktenskapet är en resa" och någon egenskriven text om brudparet till en känd låt och möhippegänget som fnissande berättar om magdansen/chokladprovningen/kyssar-på-stan och svensäxegänget som pratar om gocart/bungyjump/förnedringsfylla (könsrollerna är så stereotypa att Åke Green slår volter) och sen blir det tårta och alla måste titta på när brudparet äntligen får dansa de där stapplande valsstegen de övat i flera månader och sedan är det schlagerdisco tills solen går upp. Inte alls otrevligt på något sätt – men det blir sjukt identiskt när antalet besökta bröllop börjar gå över tjugo.

Jag kan bara inte förstå att alla dess annars så otroligt smarta och begåvade människor inte verkar märka det själva. Eller är bara jag helt fel ute och har missat att der är så fruktansvärt traditionstyngt att man kanske eftersträvar att få likna alla andras bröllop så mycket som möjligt? Självklart ska man få gifta sig likadant som alla andra om man vill det (och det är ju säkert lite annorlunda när man väl sitter där i frack/brudklänning själv), men jag kan säga att jag har full förståelse och oändlig respekt för de som väljer att göra något annorlunda.

(Självklart finns det några inslag som är unika vid varje tillfälle också – skam vore det väl annars. Den här helgen så ställde sig tillexempel en trettonårig tjej upp och berättade från hjärtat kort hur mycket hon älskar och beundrar sin faster (bruden), och det var ett av de mest rörande ögonblick jag varit med om. Mina ögon tåras fortfarande när jag tänker på det).

Min gode vän MrC reflekterade lite över en av alla dessa likartade bröllopstraditioner i sin blogg igår – men på den frågan har jag faktiskt ett svar för egen del:
I min "heterokrets" (oh, vad härligt med uppdelningar och etiketter på folk) har vi aldrig hållt så hårt på den etiketten ändå. Om någon av våra polare gift sig och bruden gått på toa så har vi grabbar också varit framme och hånglat...
...så jag antar att om jag mot förmodan någonsin skulle gifta så skulle det hånglas loss i alla möjliga kombinationer - och med tanke på hur mycket jag springer på toa så skulle min blivande make få the night of his life redan före bröllopsnatten!

Så även om tanken på bröllop för egen del annars väldigt, väldigt (ljusår) långt borta så har jag några saker klara om jag skulle hitta någon som skulle vilja gifta sig:
* Jag har redan en bestman i Ante. Han utsåg sig själv för ett tag sedan och det var inte förhandlingsbart. Kan meddela att han nog låg i topp på listan i alla fall, men det är ju bra att slippa fundera.
* Det lär inte bli någon kyrka och det lär bli minimalt med vittnen.
* På min svensexa vill jag att mina tjejpolare tar med mig på paintball och grabbarna på manekyr eller chokladprovning eller liknande. Eller alla på allt.
* Festen ska vara stor, gratis och lång. I övrigt håller jag formatet öppet.

Så. Då behöver jag bara en karl också.