Bokrecension: "No Tears for Queers"

No Tears for Queers
Johan Hilton, Sverige

En reportagebok om hatbrott där Hilton rest runt för att träffa personerna inblandade i tre olika mordfall i världen: Matthew Shepard blir ihjälsparkad brutalt av två bästa vänner i ett avlägset naturområde i Laramie, USA, Johan Pettersson blir knivskuren till döds och kastad i en brun av en av Katrineholms tuffingar, och Josef Ben Meddour skjuts ned på Ramberget i Göteborg av två satanister. Alla tre är bögar och de dör för att de raggat på fel killar.

När jag köpte boken var det såklart för att ämnet intresserade mig och jag var nog beredd på att få läsa om en hel del vidriga brott och kanske på att få upp ögonen lite mer på att hatbrott verkligen finns i samhället runt omkring mig.
Jag var nog inte direkt beredd på att boken skulle beröra mig så kraftigt som den gjorde, att den skulle väcka så mycket tankar, ge mig dåligt samvete, få mig att tvivla på min rättshjälp om jag skulle utsättas för ett brott – och samtidigt skrämma mig så jag efter ett nattligt lästillfälle var tvungen att gå upp och dubbelkolla att min ytterdörr verkligen var låst…

Det är verkligen en av de mest skickligt skrivna böcker jag läst. Trots att man såklart förstår Hiltons ståndpunkt vad gäller hatbrott, så undviker han att glorifiera de homosexuella offren eller deras vänner, utan att för den sakens skull ta ställning för förövarna. Han berättar rakt och sakligt – och ibland oväntat humoristiskt – om sina intryck vid mötena med de inblandade personerna, och han väjer inte för att redovisa sina egna fördomar eller dra egna slutsatser, vilket gör hela materialet väldigt lättillgängligt i all sin makabra hemskhet.

Men mitt största bestående intryck av boken är nu inte våldet (även om det är synnerligen grafiskt beskrivet ibland), och kanske inte heller den upprördhet jag känner över polisens ovilja att kalla brotten för hatbrott eller deras uppenbara homofobi så får mig att fundera över vart jag skulle vända mig om något hände mig eller mina vänner…
…mitt största intryck är de tankar boken sätter igång hos mig kring min egen situation, mina fördomar och mitt sätt att leva.
Flera gånger kommer jag på mig själv att tänka att "det där kunde inte hända mig för jag stöter inte på heterosnubbar/går hem med helt okända/är alkoholiserad/efterbliven/femme", bara för att i nästa sekund skämmas som en hund över att de smygbögar Hilton intervjuar i Katrineholm säger och tänker exakt samma sak när de diskuterar mordet på Johan.

Är jag som dem?
Var jag som dem?
Kan hatbrott hända mig eller mina vänner (vi bor trots allt i Sveriges farligaste stad för homosexuella)?
Vad kan man göra för att uppmärksamma det här?

Det kommer att dröja länge innan jag funderat klart på de frågor som boken ställer…och undertiden lånar jag ut den till alla som kommer i min väg eller uppmanar dem att köpa den. Årets viktigaste bok?
Betyg: 9 homofoba poliser av 10 möjliga
.